Regnbågsknytt – I väntan på ett bebisfrö

Klockan halv fem gick vi upp för trapporna och in till Gaia-kliniken. Där träffade vi både Pernille och Elisabeth som driver Gaia. De var supergulliga båda två! Vi började med journalsamtalet tillsammans med Pernille medan Elisabeth förberedde inför inseminationen. Vi var lite rädda att vi skulle ha svårt att förstå danskan, men det gick över förväntan och de gånger vi inte hängde med så förklarade hon tydligare till vi förstod. Journalsamtalet gick ut på att gå igenom vad vi skrivit i journalpapperen som vi skickade ner för drygt en månad sen. Hon frågade om jag dricker kaffe, hur mycket grönsaker jag äter, hur ofta vi äter fisk och liknande. Sen gav hon mig rådet att inte äta Ipren eller andra värktabletter som innehåller ibuprofen eftersom det minskar chanserna. Jag får heller inte dricka Coca-cola eller andra drycker med koffein i.

Pernille förklarade hur inseminationen skulle gå till och att det finns risk att man blöder lite efteråt. Om ägget blir befruktat och fastnar i livmodern kan det också komma lite blod runt dag 5-7 och då skulle vi inte heller gripas av panik och tro att något var fel. Om fjorton dagar ska vi göra ett graviditetstest och meddela kliniken vad det visade. Det är viktigt för deras statistik och de måste även lämna meddelande till spermabanken. Allt för att förhindra att flera barn med samma donator föds inom samma geografiska område.

Efter journalsamtalet fick vi gå in till Elisabeth och titta på en minidroppe sperma under mikroskop! Där fanns tusentals små ivriga simmare. Otroligt fascinerande att titta på! Och särskilt med tanke på att ett helt rör med likadana snart skulle simma runt i min livmoder och äggledare i en blind jakt på sin ägg-kompis.

Sen fick vi gå in i ett annat rum där vi gjorde inseminationen. Det var levande ljus och nedsläckt, inte alls en “sjukhus-känsla”. Det kändes knappt, det spände bara lite ungefär som mensvärk. Efteråt fick vi ligga kvar och vila ungefär en halvtimme. A sjöng heja-ramsor av typen “Simma! Simma!” sen blev hon orolig att simmarna kanske bara förstår danska än så länge. Jag blödde lite efteråt, men inte så mycket. Efteråt gick vi och tog ut pengar, 2500 DKK, från bankomaten nedanför och betalade. Vi gick upp till hotellet, lastade av väskorna och promenerade sedan ner till stan och åt middag.

Vi gick tillbaka till hotellet vid halv tio, och klockan tio sussade vi som två utslagna. Vi hade bestämt med Pernille att om stickan fortfarande visade positivt morgonen efter så skulle vi göra en till insemiation för att öka chanserna. Spermierna lever bara i cirka 12 timmar, så det är viktigt att ägget släpper under dessa 12 timmar. Så när vi såg att stickan fortfarande visade stegring på morgonen så ringde vi till Pernille som välkomnade oss till klockan halv tio. Vi gick ner och gjorde om samma procedur en gång till. Denna gång kändes det ännu mindre. Det kostade 1000 DKK att göra en andra insemination i samma cykel. Vi låg kvar en halvtimme och efteråt gick vi ner till hamnen och solade i det vackra vädret. Därefter tog vi tåget tillbaka till färjan och åkte hem. Vi kom hem vid midnatt igår, helt förbryllade av den fantastiska resa vi gjort. Nu början väntan… Och spöksymptomen lär väl snart dyka upp vare sig man vill eller inte. Som tur är har vi båda väldigt mycket att göra, så förhoppningsvis går de två veckorna fort och vi får svar på om vi ska åka ner nästa månad igen eller inte.