Tydligen var det den sista strategin som fungerade. Den där strategin om att för en gångs skull lämna disken framme och strunta i förberedelserna som vi skrev i torsdags.
Jag kände inga förvärkar eller värkar på torsdagen. Inga tecken på att en bebis var på väg. Hade däremot ett obehagligt tryck mot urinblåsan på fredagsmorgonen så jag ringde
förlossningen som ville att jag skulle komma upp och kolla så att det
inte var urinvägsinfektion. Men då var jag visst öppen 4 cm!
De tänkte skriva in oss på en gång, men vi var ju helt oförberedda (vår strategi funkade) och hade inte med oss väskan eller nånting så vi åkte hem en stund och packade, diskade och grejade. Började känna lite mer obehag så vi åkte tillbaka tre timmar senare. Fick bada en timme och vips 8 cm, sen gick det lika snabbt så var det 10 cm och dags att krysta.
Men sen slutade det gå bra och det blev lite mer dramatiskt. Vår bebis hade
inte snurrat rätt i förlossningskanalen så jag krystade i 1,5 timmar utan att hon rörde sig.
Det kom fler och fler personer till rummet, (två barnmorskor, en specialistläkare, en barnläkare och en undersköterska fick jag förklarat för mig i efterhand.) Själv hann jag aldrig bli rädd, men A som förstod allvaret mådde riktigt dåligt.
Hjärtljuden gick ner för mycket och det började bli bråttom. Sugklocka sattes in, men fungerade inte eftersom den inte fick något bra tag. De försökte flera gånger, och bytte snabbt till en värre variant av sugklocka som rullades in på hjul. (Såg ut som något tortyrinstrument från andra världskriget.) Flera försök gjordes och sedan beslutade läkaren att ge det en sista chans under nästa värk. Sedan skulle det bli akutsnitt.
Jag kan inte beskriva kraften, men på något vis lyckades det. (Tillsammans med åtta drag med dundersugklockan.)
Ut kom en fantastisk liten varelse farande! Klockan var 18.40, fredag 14 januari 2011. Hon fick ligga på mitt bröst under ett par underbara minuter då A även fick klippa navelsträngen. Sen tog läkarna med sig henne och A för att ge henne vidare vård. Själv rullades jag ner på operation och sövdes eftersom jag behövde lagas lite och hade tappat en liter blod.
Under tiden fick A vara med när bebisen undersöktes för sin snabba andhämtning. Först ville läkaren skicka henne till neonatalavdelningen för övervakning, men redan efter en halvtimme såg det bättre ut och hon fick följa med A tillbaka till förlossningssalen för mätning och vägning. A hade henne hos sig och väntade på mig som låg på uppvaket och längtade efter dem.
Vid 22.30 fick jag komma upp igen och träffa min nya lilla familj. Helt magiskt!
Nu mår vi ganska bra alla tre. Jag är lite svag eftersom jag tappade så mycket blod, A är trött efter mycket aktivitet, lite mat och lite sömn och vår lilla bebis har märke i pannan efter hennes brutala entré till världen, men alla kommer att repa sig fint.
I morgon får vi åka hem efter fyra nätter på sjukhuset. Det känns underbart!
Nu har hon fått sitt namn.
Edith.
Vår finaste skatt i hela världen.
