Hoppas ni alla haft en bra jul. Vi har haft det jättebra under dessa juldagar och verkligen njutit som en familj vår första jul med Edith. Förra året vid den här tiden var M höggravid bigtime och mådde mest dåligt av all mat. Eller ja.. mest över att det inte fick plats något i magen då lillknoppen tog upp all plats. M känner sig fortfarande lite snuvad på att hon bara hann äta ett par sillbitar förra året och aldrig kom till de goda köttbullarna innan hon fick bänka sig i soffan med total mättnad och illamående. I år har vi ändrat på det och ätit julbord lite för många dagar, öppnat jättemånga paket och bara haft det underbart bra med våra familjer.
Tomten har tydligen haft bra koll på Edith och tyckt att hon skött sig alldeles utmärkt under det här första året. Hon fick nämligen hur mycket paket som helst. Hon har dock inte förstått poängen med inslagna saker än och det där med att öppna julklapparna fick jag och M sköta. Helt plötsligt så blev vi som barn på nytt och jag har lekt minst lika mycket med Ediths saker om inte mer.
Vi bjuder på en liten bildbomb så ni får se några av de många paketen som Edith fick under dessa dagar.
Jag är fortfarande imponerad av inslagningen av hopprenen som Edith fick av morfar S och L. Är den inte schysst så säg?!
Förutom en massa roliga leksaker har E fått fina jeans, tröjor och tunikor. Böcker, dockor och Duploklossar. Förutom det fick hon lite saker till sitt rum, ska göra klart det sista där inne så ska vi fota även det. Tyvärr går det inte så fort som vi önskat men den som väntar på något gott..
När vet man att ens barn är just ett barn och inte en bebis längre?
Min teori är följande:
* När hon medvetet slänger saker på golvet från sin stol om och om igen och redan innan saken i fråga har slagit i golvet så vill hon att man ska plocka upp den.
* När det blir en sport om vem som hinner snabbast fram till den förbjudna saken (läs eluttag, trappa till övervåningen eller sanden i kattlådan) - bebis eller föräldern?!
* När hon dansar till Michael Jacksons Billie Jean men inte Westlife. (Yes!)
* När hon och hennes kompis coola K kryper iväg tillsammans på öppna förskolan utan att ens kolla bakåt på sina föräldrar utan beger sig snabbt iväg för gemensamma bus. Andra barn dom stannar snällt kvar i närheten så dom kan se sina föräldrar hela tiden.
* När det inte är roligt att sitta i vagnen längre (om man inte är supertrött – då är det rätt okej!) Det är såklart roligare att stå, klättra och hänga ut från vagnen.
* När alla skåp i köket är den bästa leksaken ever! Särskilt det förbjudna skåpet med stora tallrikar och stekgrytan alternativt skafferiet (och kokospåsen som tydligen var öppen..)
I julklapp önskar vi oss för övrigt låd och skåpspärr, grind till trappen nere och plåster.
Det är onsdag eftermiddag och klockan närmar sig tre. Det är för andra gången dags för Ediths babysim. Vi byter om i omklädningsrummet och jag tar på henne den bajssäkra babysimsblöjan av bästa Libero-kvalitet. Det var ungefär här jag i efterhand skulle komma att önska att jag valt lite annorlunda. Eller att jag, ännu hellre, skulle ha känt mig lite sjuk och stannat hemma.
Vi glider ner i vattnet och Edith plaskar runt som vilken liten sprallig sälunge som helst. Att just den här sälungen inte hunnit uträtta sina naturliga behov var inget som syntes i hennes ljuvligt oskyldiga lilla ansikte. Vi får träna på några nya övningar och Edith skrattar glatt och klappar sina söta små händer. Simfröken instruerar ett nytt grepp tillsammans med sin docka Skräck-Rut som oturligt nog fått hela ansiktet nedkladdat med en bläckpenna av någon ondsint unge.
”Ett, två, tre! Nu kommer det vatten!” instruerar jag glatt som vilken stolt sälmamma som helst. ”Ett, två, tre! Dags att bajsa!” hör Edith och skrynklar ihop ansiktet i ett välbekant russinuttryck. Jag känner hur färgen i mitt ansikte rinner av mig och lämnar det lite blekgrått, precis som på en riktig säl. Jag lyfter henne och försöker springa till kanten. Ni vet känslan av att springa i mardrömmar när benen känns tunga och man egentligen inte kommer framåt. Ungefär samma känsla är det att springa i en bassäng med vatten med en sprattlande unge som småläcker bajsvatten. Jag får upp henne på kanten, men hon sätter sig naturligtvis på en gång och tyngden gör att geggan bubblar ut på alla sidor. Lycklig som få sitter Edith och applåderar och skrattar. Naturligtvis gör hon det, eftersom det är vad hon alltid gör när alla i ett rum tittar på henne med stora ögon.
Jag ser ett par bajspluttar flyta omkring i vattnet, men jag försöker att inte titta. Jag vet nämligen att om jag skyltar med mina fasansfulla upptäckter kommer de andra föräldrarna oundvikligt att följa mina blickar. Och hur mycket skada kan egentligen ett par blåbärsstora småbajsar tillfoga andra människor? Kanske inte riktigt lika smidigt som en säl lyckas jag klättra upp på kanten. Det är faktiskt första gången jag lyckas ta mig upp utan stege. Jag lyfter upp min glada, bruna bajsunge som lyckligt nog äntligen finner att hon själv står i centrum för allas uppmärksamhet. Med raka armar bär jag iväg henne till närmaste toalett och försöker naivt intala mig själv att det bara är lite skugga som gör att det droppande vattnet ser mörkt ut i ett långt spår bakom oss.
Väl inne på toaletten lyckas jag krångla av henne blöjan, men hal som en ilsken ål på koffein slingrar hon sig. Medan jag viker ihop och slänger blöjan hinner hon sätta baken i det strukturmönstrade klinkergolvet och smeta runt den likt en nybajsad, rödrumpad babianbebis. Hade jag inte fångat henne hade hon både hunnit trycka på larmknappen och äta lite på toalettborsten de närmaste tre sekunderna. Jag sköljer oekologiskt mycket toalettpapper och städar upp det mesta jag kan av det som syns på barn, golv, golvlist, dörrhandtag och lysknapp. Att mönstret i golvet syns lite mer än tidigare på vissa ställen väljer jag att ignorera. Jag bär ut henne till duscharna och fortsätter min plågsamt långa vansinnesfärd mot pinsamhetens brant. Jag duschar av henne och fixar fram en handduk och en ny badblöja från väskan i skåpet och återvänder, ytterst motvilligt, till bassängen. Vi hinner vara med de sista två minuterna, och jag väntar skräckslaget på att någon ska skrika att deras barn råkat suga in ett bajsblåbär i näsan. Det händer inte som tur är.
Om ni är på badhuset och ser en förälder som förutom baddräkt är iklädd lösmustasch, hatt och solbrillor, så är det stor chans att det är jag som äntligen vågat mig tillbaka.
Älskade skitunge
I helgen har vi varit i Stockholm två nätter för teaterbesök och trevligt sällskap. En helg tillsammans då vi inte bara varit mammor utan mest A och M. Tid för varandra och att bara vara. Vandrat på Söder och fönstershoppat i coola (och dyra) vintagebutiker. Fikade på ett mysigt gay-fik och skrattade mycket tillsammans med vänner.
Edith har varit hemma med mormor M, morfar B och alla hundar. Hon har säkerligen visat mormor alla hyss hon kan och morfar B har lärt henne hejaramsor med tillhörande rörelser. Det kändes jättekonstigt och gruvsamt att åka ifrån henne då vi inte varit borta från henne båda två samtidigt någon natt. Men det gick över förväntan och vi har de här två nätterna sovit gott (och länge). Värre har det varit för mormor då E blev förkyld sista natten och inte var så sugen på att sova några längre stunder… men trots det så känns det jätteskönt att allt gått bra för mormor och morfar. Vi har såklart längtat ihjäl oss efter henne flera gånger om men det är skönt att vara A och M tillsammans.
Postat i: Hyss
Ediths topplista på saker hon mest av allt i världen vill göra:
1. Äta en iPhone
2. Stoppa in fingret i ett eluttag
3. Krypa ner i avloppet i duschen
4. Klättra i trappen
5. Äta kattmat (eller en katt)
Hon får inte göra något av det här och måste tycka att hon har de tråkigaste föräldrarna i världen!
