A berättade om våra planer ganska tidigt eftersom hon arbetar inom handels och har svårare att styra över sin kalender än vad jag har. Hennes chefer var bara positiva och har sagt att det är okej att hon tar ledigt när vi behöver åka iväg för inseminationerna. För mig har det känts som att det är mer som står på spel eftersom tanken är att jag ska bli gravid, föda barnet, och stanna hemma den första tiden och amma, och ibland är ju inte det en arbetsgivares högsta önskan… Särskilt inte när den anställde (jag) nyligen blivit tillfrågad och tackat ja till att driva ett större projekt på två år.

Mitt dilemma blev att det skulle kännas som att jag ”lurats” om jag tackade ja, och sedan blev gravid och måste ha en vikarie. Samtidigt kändes det ju helt vansinnigt att tacka nej till en sån här chans, bara för att man KANSKE kan bli gravid. Det är ju inget som säger att vi kommer att lyckas, och då skulle jag sitta där och vara bitter. Så jag tackade ja och vi har ändå fortsatt försöka.

Det hade nog känts lättare att skylla en eventuell graviditet på att ”det var oplanerat”. Men det är ju lite svårt att hävda att en insemination som är planerad ut i minsta millimeterdetalj inte skulle vara ”med mening”. Nästa gång vi inseminerar kommer att vara försök nummer fyra. Jag har hittills varit ”sjuk” två gånger och det känns som att jag inte kan vara sjuk något mer utan att det verkar som att jag har avdelningens i särklass sämsta immunförsvar eller en stor dos av hypokondri. Så nej, planen var att prata med chefen. Trots att jag hellre hade löneförhandlat INNAN jag lägger alla kort på bordet…

Jag pratade med henne igår. Det var SÅ SKÖNT! Hon var otroligt förstående och hoppades att allt skulle gå bra. Hon hade själv en väninna som gått igenom samma procedur som oss med insemination i Danmark så hon visste redan en hel del om hur det går till och förstod att vi behöver ta ledigt med kort varsel.

Hon var glad för att jag berättat eftersom hon då kan hjälpa mig att ”ljuga” och planera in möten så att jag slipper säga att jag inte kan vara med av okänd anledning. Och när jag behöver åka så kan jag ta semester i efterhand. På så sätt slipper jag hemska karensdagar också! Med tanke på jobbet så öste hon en massa beröm över mig och sa att om hon bara tänkte jobbmässigt så är det absolut viktigaste att jag är med HÄR och NU eftersom det är nu vi startar upp och ska försöka få igång rutiner och arbetssätt i det nya projektet. Hon sa ”du vet, en bebis tar ju ändå nio månader att tillverka så vi hinner ju med mycket på den tiden! Så jag är inte orolig alls!”

Det kändes oerhört skönt att höra. Idag skickade jag i princip en kärleksförklaring till henne på mailen och skrev att hon är världens bästa chef!

Nu har vi ställt oss i kö inom den svenska sjukvården också. Som en plan B. Kötiden kan vara allt från sex månader till två år, så det är lika bra att börja köa i fall det skulle vara så att inseminationerna i Danmark inte fungerar. Däremot är det dyrare för oss att gå genom den svenska sjukvården eftersom varje insemination kostar 10 000 kr för lesbiska. På klinken Gaia i Danmark betalar man 3500 danska kronor för insemination med öppen donator. Det är ungefär 5000 svenska kronor.) Förut kostade det 8000 kr i Umeå för lesbiska, men det har nu höjts.  För heterosexuella par däremot, så är insemination med donerad sperma helt gratis. 

Landstingsstyrelsen i Västerbotten antog nedanstående regler 2006-01-18:
”För kvinna som är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna gäller att utredning erbjuds ske inom landstinget till sedvanlig patientavgift. Par som efter utredning anses lämpliga för donatorinseminationsbehandling, AID (assisterad insemination med donator), kommer att erbjudas remiss till IVF klinken Norrlands universitetssjukhus för sådan behandling. Paret får finansiera behandlingen själv, detta på grund av att oförmågan till graviditet är orsakad av annat än sjukdom.”

Gå till sidan >>

Är det konstigt att man hellre åker till ett grannland som behandlar alla lika? Hoppas att inseminationerna funkar och att vi inte behöver använda plan B.

Gaia Graviditetsklinik >>

När man inseminerar i Sverige genom landstinget blir båda mammorna automatiskt juridiska föräldrar. Vi som ska inseminera utomlands ställs däremot inför problemet att endast den födande mamman blir juridisk förälder när barnet föds, när det inseminerades i utlandet. Den icke-födande mamman måste därför adoptera barnet när det är fött för att bli juridisk förälder. Det kallas närståendeadoption och föräldrarna måste vara gifta för att närståendeadoptionen ska kunna gå igenom.

Vi har kontaktat både Tingsrätten och Socialtjänsten för att ta reda på vad som gäller och hur det går till. Det är Tingsrätten som beslutar om adoptionen och till sin hjälp har de Socialtjänsten som utreder och föreslår om beslutet. Från Tingsrätten fick vi veta att man inte kan ansöka om adoptionen redan innan barnet är fött, det måste finnas ett personbevis och ett personnummer. När vi frågade om vad som händer i fall något händer med den biologiska mamman innan närståendeadoptionen gått igenom fick vi svaret att Socialtjänsten ska utreda situationen och se till vad som är bäst för barnet.

Så här frågade vi Socialtjänsten:

”Vi har frågor angående närståendeadoptioner och Socialtjänstens roll i utredningen i följande fall. Två lesbiska kvinnor har tillsammans bestämt sig för att skaffa barn genom insemination i Danmark. Den ena kvinnan föder barnet och den andra kvinnan ska genomgå en närståendeadoption så att båda mammorna blir juridiska föräldrar. De ansöker om närståendeadoption genom Tingsrätten. Tingrätten ska ju då enligt lagen skaffa upplysningar för att kunna fatta ett beslut. Upplysningarna ska skaffas genom att Socialnämnden/Socialtjänsten gör en utredning och sedan ger ett utlåtande till Tingrätten som fattar beslutet.

Våra frågor är: Vad tar Socialtjänsten hänsyn till? Hur går utredningen till? Hur lång tid tar det? I vissa kommuner verkar det räcka med att mammorna beskriver sin situation och skriver under alla papper medan andra kommuner kräver återkommande intervjuer, hembesök etc. Hur ser processen ut i vår kommun?

Om den födande mamman i det här fallet skulle dö under förlossningen, men barnet överlever. Kan den andra mamman ändå få vårdnaden om sitt barn? Vem går vårdnaden annars till? Hur utreds detta?”

Det här svaret fick vi av en representant för familjerätten, Socialtjänsten:

”Det stämmer som ni beskriver att det är Tingrätten som beslutar om närståendeadoption. En adoption är ett ingripande beslut för barnet och gäller för resten av livet. Domstolen behöver en utredning för att bedöma om adoptionen är till fördel för barnet. I vår kommun görs utredningen av familjerättsgruppen och det är Socialnämnden, de politiskt valda ledamöterna, som beslutar om yttrande till Tingsrätten. I utredningen intervjuas mamman och den närstående, den registrerade partnern, som vill adoptera barnet. Det görs också hembesök och ibland är det aktuellt med någon eller några referenter.

Er fråga om vad som händer om mamman skulle dö under förlossningen är inte helt lätt att svara på. Barnet har då ingen juridisk företrädare vid födseln. Socialtjänsten får ansvar att utreda vad som blir bäst för barnet. Det finns en möjlighet att den blivande mamman skriver ner ett önskemål om vem hon vill ska bli vårdnadshavare. Om det inte är olämpligt ska den personen förordnas som vårdnadshavare. En sådan utredning görs också på familjerättsgruppen där syftet är att bedöma vad som blir bäst för barnet.

Med vänlig hälsning

K.L

Områdeschef, familjerättsgruppen”

En spermie krockar med ett ägg. Det är inte svårare än så. Eller? Om man nu råkar vara i en relation med dubbla uppsättningar ägg och noll spermier, hur gör man då?

Som tur är finns det ju flera olika möjligheter. Här kommer några fixa-hemma-metoder som vi INTE kommer att använda (men det är ju bra att känna till alternativen):

• Att gå ut på krogen och hitta ett villigt och lättlurat fem-i-tre-ragg. Kompisar som inte är så insatta tycker ofta att ”ja men herregud, varför krångla till det med inseminationer och resor och dyra pengar när man bara kan gå ner på krogen?” Men det är aldrig något vi ens övervägt. För det första vet man ju inget om killen och hans gener. För att inte tala om alla sjukdomar man kan lyckas dra på sig. Det juridiska blir inte heller så lätt eftersom det blir svårare för oss att blir två juridiska föräldrar, utan godkännande från ”pappan”.
• Att låna sperma av en killkompis som ställer upp som donator och inseminera hemma. Vi har ett par stycken som gärna skulle ställa upp, men det är nog inget för oss ändå. Det finns tråkiga historier där flator lånat sperma av en killkompis som på förhand lovat att endast finnas i bakgrunden och inte som förälder, men som sedan ångrat sig när barnet väl är fött. I en sådan situation spelar eventuella avtal som man kommit överens om innan ingen roll. Donatorn ses som pappa i lagens ögon och har rätt till halva vårdnaden.
• Att annonsera efter ett bögpar som vill skaffa barn tillsammans med oss. Den här metoden var vanlig förr i tiden när insemination av lesbiska inte var tillåten i Sverige. Men det är inte heller något som passar oss. Vi inbillar oss att det är fullt tillräckligt för oss med två vuxna människor som ska komma överens om barnets uppfostran. Att blanda in två stycken till i vår familj känns lite olustigt. Vi älskar ju varandra och vill ha en familj med bara oss två och våra barn.