Blod, svett och tårar
Mens igen. Därav blodet. Och tårarna.
Svetten däremot, kommer av det soliga vädret. Alltid nåt.
Egentligen hade vi ju redan anat att ägget inte hade släppt, men vi hoppades ju så klart ändå. Vi funderar på att byta donator. Vi pratade med en barnmorska från MamaMia på Pride som sa att det är vanligare än man tror att man inte är ”kompatibel” med sperman och att det därför kan vara en idé att byta. I Umeå är det rutin att byta donator vid varje insemination av just den anledningen.
Vi tar nog en paus nu på några månader och inväntar några lönecheckar innan vi kan fortsätta. Vi får se när ägglossningen börjar närma sig om vi verkligen klarar att stanna hemma.
Vi bloggar vidare om föreläsningarna från Pride en annan dag. Nu väntar soffan.
Ägget som inte ville
Nu är vi hemma igen. Har åkt nattåg från klockan 19.00 igår och var framme klockan 04.00 i morse. Inseminationen gjorde vi 24 timmar efter att ägglossningsstickan slog om. Jag frågade på kliniken om det kanske är lite tidigt i och med att det inte är säkert att ägget verkligen släpper efter 24 timmar. Men hon sa att det är väldigt ovanligt att det släpper efter 36 timmar, och eftersom simmarna lever i 24 timmar så är det bra med tid. Så vi körde på det.
När vi väl var på kliniken så frågade jag lite mer om det och då sa hon att vi kunde testa en ny ägglossningssticka 24 timmar efter inseminationen för att se att den verkligen ägt rum. Stickan kan inte längre känna av något LH-hormon när ägget väl har släppt.
I morse testade jag och trots att det nu var så väldigt ovanligt så hade jag trots allt ett stort fett positivt ägglossningstest i handen som blinkade elakt mot mig. Vilket alltså betyder att vi åkt tre flygplansturer, två tågresor och en färja, köpt sperma och insemination för tusentals kronor, samt lagt ner två dygn helt i onödan eftersom det har gått 24 timmar sedan inseminationen = spermierna är döda och ägget har ännu inte släppt.
Varför VARFÖR varför gjorde vi inte ett ultraljud på kliniken? Barnmorskan tyckte att det var onödigt eftersom det är så ovanligt att det släpper så sent så det behövdes inte. Men om man inte blir gravid, är det inte läge att kolla upp vad som kan vara ovanligt då?
Just nu känns det som att vi ger upp för ett tag och kör igång igen senare, när vi hunnit bli lite rikare och mindre uppgivna. Det håller inte att betala över 10 000 i månaden utöver alla andra utgifter. Nu ska jag gå och vältra mig i ångest. Trevlig semester.
Att slå ihjäl tid på Arlanda
Nu sitter vi på Arlanda och väntar på att nästa flyg ska gå. Åkte hit i morse klockan 7.35 och nästa flyg till Köpenhamn går kl 14.10. Därefter tar vi flyget till Ålborg klockan 17.15. Det blir mycket flygande idag… Sista minuten-biljetterna blev mycket billigare än tåg och färja denna gång. Mindre roligt för mig som är dödligt flygrädd. Förhoppningsvis kanske detta gör att jag lär mig…
Har tid hos Gaia klockan 10.00 i morgon!
Jag ser rött
Nej, inte någon bebis denna gång heller. Det känns tungt, men vi har så klart inte givit upp. Nästa försök planeras kring den 20-25 juli. Därefter blir det PRIDE! Roligt att ha något att se fram emot när man väntar!
Tack för alla fina kommentarer, hörni! Kul att fler och fler verkar hitta hit!
Andra inseminationen
Nu har vi precis kommit hem från den andra inseminationen i Danmark, Hobro. Den här gången åkte vi bil. Vi ”mellanlandade” i Jönköping och firade midsommar och fortsatte sedan till Göteborg och färjan. Denna gång hade vi fått en ägglossningsspruta utskriven (Ovitrelle) som jag skulle ta ett dygn innan inseminationen. Med en sån var det mycket lättare att planera och man behövde inte vara livrädd att missa ägglossningen hela tiden. Vi gjorde ett ultraljud i torsdags på cykeldag 11 och fick då uträknat att det passade bra att ta sprutan på söndagkväll klockan sju.
Att jag lyckades ta sprutan var en STOR bedrift eftersom jag är otroligt nålrädd. Men jag hade fått träna hemma hos läkaren i Sverige redan innan, så det gick bra. Även fast än jag var tvungen att ta den på tåget eftersom den skulle tas prick klockan 19 och vi var just då på väg från Fredrikshavn till Hobro. Men A täckte lite snyggt med en jacka, så vi tror inte att någon märkte att jag satt och stack mig själv i magen…
Inseminationen gjorde vi klockan 20.00 på måndagskvällen. (Kliniken är verkligen helt underbar eftersom de öppnar precis när man behöver dem, trots att det är efter vanlig arbetstid.)
Så nu får vi vänta och se igen. Denna gång känns det inte lika outhärdligt att vänta. Vet inte riktigt varför, men nu när vi redan fått ett minus så har vi kanske inte lika höga förväntningar. Inte för att vi hade det förra gången heller, men man kan ju inte låta bli att hoppas ändå!
Bara havregrynsgröt i magen
Det blev ingen bebis denna gång. Testade negativt i morse och nu ikväll kom mensen. Förhoppningsvis kan vi åka igen redan om ett par veckor. Nästa ägglossning hoppas vi blir runt den 22-24 maj. Blir det senare får vi vänta till juni för A har sin examen för chefsutbildningen den 26-28 maj.
Känns tråkigt att det inte blev någon bebis nu. Men det var ju bara första försöket, så vi får hoppas på nästa gång!
Första dosen bebisfrön!
Klockan halv fem gick vi upp för trapporna och in till Gaia-kliniken. Där träffade vi både Pernille och Elisabeth som driver Gaia. De var supergulliga båda två! Vi började med journalsamtalet tillsammans med Pernille medan Elisabeth förberedde inför inseminationen. Vi var lite rädda att vi skulle ha svårt att förstå danskan, men det gick över förväntan och de gånger vi inte hängde med så förklarade hon tydligare till vi förstod. Journalsamtalet gick ut på att gå igenom vad vi skrivit i journalpapperen som vi skickade ner för drygt en månad sen. Hon frågade om jag dricker kaffe, hur mycket grönsaker jag äter, hur ofta vi äter fisk och liknande. Sen gav hon mig rådet att inte äta Ipren eller andra värktabletter som innehåller ibuprofen eftersom det minskar chanserna. Jag får heller inte dricka Coca-cola eller andra drycker med koffein i.
Pernille förklarade hur inseminationen skulle gå till och att det finns risk att man blöder lite efteråt. Om ägget blir befruktat och fastnar i livmodern kan det också komma lite blod runt dag 5-7 och då skulle vi inte heller gripas av panik och tro att något var fel. Om fjorton dagar ska vi göra ett graviditetstest och meddela kliniken vad det visade. Det är viktigt för deras statistik och de måste även lämna meddelande till spermabanken. Allt för att förhindra att flera barn med samma donator föds inom samma geografiska område.
Efter journalsamtalet fick vi gå in till Elisabeth och titta på en minidroppe sperma under mikroskop! Där fanns tusentals små ivriga simmare. Otroligt fascinerande att titta på! Och särskilt med tanke på att ett helt rör med likadana snart skulle simma runt i min livmoder och äggledare i en blind jakt på sin ägg-kompis.
Sen fick vi gå in i ett annat rum där vi gjorde inseminationen. Det var levande ljus och nedsläckt, inte alls en ”sjukhus-känsla”. Det kändes knappt, det spände bara lite ungefär som mensvärk. Efteråt fick vi ligga kvar och vila ungefär en halvtimme. A sjöng heja-ramsor av typen ”Simma! Simma!” sen blev hon orolig att simmarna kanske bara förstår danska än så länge. Jag blödde lite efteråt, men inte så mycket. Efteråt gick vi och tog ut pengar, 2500 DKK, från bankomaten nedanför och betalade. Vi gick upp till hotellet, lastade av väskorna och promenerade sedan ner till stan och åt middag.
Vi gick tillbaka till hotellet vid halv tio, och klockan tio sussade vi som två utslagna. Vi hade bestämt med Pernille att om stickan fortfarande visade positivt morgonen efter så skulle vi göra en till insemiation för att öka chanserna. Spermierna lever bara i cirka 12 timmar, så det är viktigt att ägget släpper under dessa 12 timmar. Så när vi såg att stickan fortfarande visade stegring på morgonen så ringde vi till Pernille som välkomnade oss till klockan halv tio. Vi gick ner och gjorde om samma procedur en gång till. Denna gång kändes det ännu mindre. Det kostade 1000 DKK att göra en andra insemination i samma cykel. Vi låg kvar en halvtimme och efteråt gick vi ner till hamnen och solade i det vackra vädret. Därefter tog vi tåget tillbaka till färjan och åkte hem. Vi kom hem vid midnatt igår, helt förbryllade av den fantastiska resa vi gjort. Nu början väntan… Och spöksymptomen lär väl snart dyka upp vare sig man vill eller inte. Som tur är har vi båda väldigt mycket att göra, så förhoppningsvis går de två veckorna fort och vi får svar på om vi ska åka ner nästa månad igen eller inte.
