Regnbågsknytt – I väntan på ett bebisfrö

På morgonen den 16 april åkte vi tillbaka till Umeå. Vi hade tid 14.30 så vi fick i alla fall lite sovmorgon. Av de 10 ägg som tagits ut hade fem placerats i en skål med spermier som själva skulle befrukta äggen, och fem hade mikroinjicerats med spermier. Det vill säga att en enda spermie väljs ut och injiceras med en supertunn nål direkt in i ägget. I den första gruppen hade ett ägg befruktats och i den andra gruppen tre. Det betydde att vi hade fyra små ägg kvar. Av dessa var det två som hade fin kvalitet och som hade delat sig i fyra celler, som är optimalt efter två dagar. De andra två var bara två celler, och alltså lite sena, men dessa skulle fortsätta odlas för att möjligen kunna frysas in senare.

Vi hade alltså två fina små bebisprickar i ett värmeskåp på ett labb. Galen känsla. Den ena läkaren sa ”Vi vill faktiskt erbjuda er att få tillbaka båda två.” Vi tittade med både glädje och förskräckelse på varandra och bestämde oss på en gång att vi ville ha tillbaka båda, trots att ”risken” för tvillinggravididet ökar avsevärt. I Sverige görs väldigt få IVF med två embryon eftersom flerbördsgraviditeter medför större risker. Men eftersom det bara var två fina embryon, och en nedfrysning av det ena innebär en stor risk för att det ska sluta utvecklas, så kände vi alla att det var lika bra att maxa på chanserna och sätta tillbaka båda på en gång.

Bebisprickarna hämtades och fördes in i livmodern genom en tunn kateter. Det kändes knappt, och tog inte många minuter. Läkaren kontrollerade sedan katetern i mikroskåp för att se så att ingen liten bebisprick hade fastnat på vägen. Men det såg bra ut och det var med en konstig känsla som vi lämnade kliniken med två små runtsimmande bebisprickar i magen.

Nu återstår en jobbig väntan till vår testdag den 5 maj för att se om något av dem, eller båda, vill fästa och stanna kvar!

8.30 på onsdagsmorgonen den 14 april hade vi äntligen lyckats hitta fram till IVF-kliniken, (vilket inte var det enklaste.) Vi fick snabbt komma in på ett rum och M fick Panodil och lugnande tabletter. Därefter fick vi vila en stund, och vid tiotiden var det dags. Vi blev båda lite chockade av den sterila miljön och grönklädda människor, (inte lugnt och mysigt som på kliniken i Danmark) men samtidigt så är det här ett större ingrepp..

Dom gick igenom exakt vad som skulle hända och vilka hjälpmedel som användes, vi fick följa hela ingreppet via ultraljudsbilden på dataskärmen. Jag hade dock koncentrationen på allt annat runt omkring oss, vad dom sa, vad som hände, hur M mådde, klappa henne fint på handen och stryka henne över kinden och säga att hon var bäst i världen. Dock var M i sina morfindimmor mest intresserad av att höra att hon var skitsnygg, vilket hon i och för sig var, men det var kanske inte det jag föreställde mig att hon ville höra just då…

10 ägg plockades ut och levererades snabbt till labbet, där dom skulle få ligga och bli befruktade med donerad sperma i ett värmeskåp under två dagar.

Under ingreppet krånglade slangarna, vilket gjorde att det tog längre tid och mer morfin behövdes för att lindra smärtan, samtidigt som M hela tiden klagade på att hon behövde mer morfin för att hon kände sina armar så tydligt. Sköterskan klappade henne på axeln och sa lugnt ”Vännen, du SKA kunna känna dina armar.”

När det hela var färdigt och vi skulle gå tillbaka till rummet frågade dom hur M mådde och hon svarade glatt ”strålande” för att  bara ett par sekunder senare må akut illa och svimma i mina armar. Efter en stund av kramp, gurglanden och med uppspärrade alienögon vaknade M till liv på golvet med tre läkare runt sig, plus en skärrad och rädd sambo som fick i uppdrag att hålla hennes ben rätt upp i luften. Det första hon sa var ”nämen hej på er!”

Sen fick hon det stora uppdraget att resa på sig. Sköterskan gav henne den otroligt pedagogiska instruktionen att först rulla över på sidan för att sen ”ställa sig som en katt”. Hon började rulla över på sidan och sen såg jag, bara på hennes ryggtavla, hur förvirringen började uppstå. Hon tänkte ungefär ”Katt. Vad är det nu igen? Hur sjutton står en sån? Dom står ju i alla fall inte på knä! Vad är det här, ett yogapass?”  Tillslut lyckades vi skyffla upp henne i en framkörd rullstol för att rulla tillbaka till rummet.

På rummet vilade vi och fick fika, eller vi och vi, M åt upp både hennes egna och mina mackor. Hon som inte ens brukar äta bröd smällde i sig fyra mackor, två glas juice, två kakor för att sen sova hela vägen hem. Jag fick snällt roa mig själv med lite egenkomponerad sång för att hela vägen hoppas, hoppas och hoppas att det kommer att gå vägen.

Tisdag eftermiddag den 13 april åkte vi upp till Umeå och bodde en natt på patienthotellet för att kunna vakna pigga, glada och utvilade dagen efter. Vi hade tid för äggplock 8.30 den 14 april. Hotellrummet vi fick var större än två studentlyor tillsammans… Lyxigt! På morgonen efter hade vi sett fram emot hotellfrukost, men jag fick bara äta lite och flytande, och A var så nervös att hon knappt kunde äta heller. Dessutom satt det en massa sjuka, gamla patienter som hostade och harklade sig, så den där mysiga hotellkänslan ville inte riktigt infinna sig.

Den 9 april var vi på kliniken och gjorde ultraljud och räknade ägg. 18 (!) ägg var på gång. De var de lite för små ännu för att kunna plockas på måndagen, så vi fick komma tillbaka efter helgen och kolla hur de hade utvecklats. Det såg fint ut och vi fick tid på Umeå Universitetssjukhus för att plocka äggen onsdagen den 14 april.

Den 1 april påbörjade vi nästa steg i behandlingen – sprutorna. För mig som varit oehört rädd för nålar var detta ett stort steg. Men att sticka sig själv i magen blev snabbt mer av en adrenalinkick än något obehagligt. Oavsett vad som händer med denna behandling så är ett som är säkert att jag faktiskt har kommit över min sprutfobi!

Sprutorna gör så att äggen reagerar och börjar växa. Istället för att ett ägg växer varje månad, hjälper hormonerna till att få många fler ägg, dvs. fler chanser till en bebis. Vi fortsatte med nässprayen, fast halva dosen, för att ägglossning inte ska ske spontant. Det gäller ju att de blir stora och fina, men inte kilar i väg i förtid!