Jag sitter och fördriver tid på Arlanda innan flyget går vidare mot Helsingborg. Reser för jobbets räkning och ska vara borta till imorgon natt. Känns jättekonstigt och jobbigt att lämna M och Edith hemma. Trots att det bara är en natt borta längtar jag redan hem hur mycket som helst. Det är tur att jag har det här jobbet och bara måste resa bort någon gång ibland, för jag vill vara med dom ofta, mycket, alltid!
/A
Jag jobbar på ett större företag, och som alla stora företag har vi system och program i planering och uppföljning i allt som händer i verksamheten. Ett av dessa system och planeringsenheter är schemaprogrammet. Eftersom vi är ett större företag så sköts i stort sett alla program på huvudkontoret centralt och vi gör våra ändringar och uppföljningar på personnivå lokalt. Jag såg för någon vecka sedan att vi fortfarande har kvar ”uttag första pappadagar” i schemat och inte ledighet i samband med barns födelse som det heter nuförtiden. Jag pratade med vår lokala HR/personalavdelning där jag skämtsamt påpekade att det faktiskt inte heter det längre och att jag inte hade någon lust att lägga in pappadagar på min användare när jag kommer vara hemma vid lillknoppens födelse, och dom lovade att absolut ta med frågan centralt.
Vi fick snabbt svar -att det ska åtgärdas, dock kan det dröja ett tag och det var tveksamt att det var åtgärdat till lillknoppen kommer. Vi har en skön, ironisk och avslappnad relation till varandra -jag och lokala HR/personalavdelningen, dom lovade att tänka på mig då jag nu får ta ut mina ”pappadagar” och skämtade om det och sa att jag minsann får bjuda till lite såhär på 2000-talet och sätta på mig lösmustaschen när jag kommer hem med lillknoppen, herregud det måste ju få ta sin tid att ställa om till den nya moderna tiden då familjerna inte ser likadan ut nu som de gjort tidigare.
Jag är glad att jag har en lagom dos av självironi och skulle inte göra en stor grej av schemakodningen. Men jag skulle lika gärna kunna ha känt mig kränkt och åsidosatt. Vi har istället spridit ytterliggare lite kunskap i hbt-frågan där fler än jag kommer att reagera på den självklara mamma och pappa familjekonstellationen som allt fler gånger inte är så självklar.
Att vi sen gick och småfnissade resten av dagen åt tanken på mig i lösmustasch är något jag gärna bjuder på!
/A
Idag går vi in i den 23:e veckan (22+0). Det är redan onsdag och halva arbetsveckan har alltså redan passerat. Vi sysselsätter oss med en massa projekt vid sidan av jobbet för att tiden ska gå fortare fram mot bebisens ankomst, hittills har vi lyckats rätt bra måste jag säga. M har äntligen startat sitt efterlängtade företag där hon ska sälja sina silversmycken, vardagsrummet är omgjort – från beige till vitt, jag har fotbollen 5 kvällar i veckan och vi funderar hit och dit om vi ska lägga ut lägenheten till försäljning eller om vi ska bo kvar med alla trappor. Just nu är vi inne på att testa att lägga ut lägenheten på blocket för att se om vi får någon respons, men ikväll eller kanske imorgon har vi kommit på några andra tankar. Velpottor som vi är.
Bild på bebismagen kommer iaf här:
Postat i: Insemination - Juridik, Jobbet, Planering | Etiketter: berätta för chefen
A berättade om våra planer ganska tidigt eftersom hon arbetar inom handels och har svårare att styra över sin kalender än vad jag har. Hennes chefer var bara positiva och har sagt att det är okej att hon tar ledigt när vi behöver åka iväg för inseminationerna. För mig har det känts som att det är mer som står på spel eftersom tanken är att jag ska bli gravid, föda barnet, och stanna hemma den första tiden och amma, och ibland är ju inte det en arbetsgivares högsta önskan… Särskilt inte när den anställde (jag) nyligen blivit tillfrågad och tackat ja till att driva ett större projekt på två år.
Mitt dilemma blev att det skulle kännas som att jag ”lurats” om jag tackade ja, och sedan blev gravid och måste ha en vikarie. Samtidigt kändes det ju helt vansinnigt att tacka nej till en sån här chans, bara för att man KANSKE kan bli gravid. Det är ju inget som säger att vi kommer att lyckas, och då skulle jag sitta där och vara bitter. Så jag tackade ja och vi har ändå fortsatt försöka.
Det hade nog känts lättare att skylla en eventuell graviditet på att ”det var oplanerat”. Men det är ju lite svårt att hävda att en insemination som är planerad ut i minsta millimeterdetalj inte skulle vara ”med mening”. Nästa gång vi inseminerar kommer att vara försök nummer fyra. Jag har hittills varit ”sjuk” två gånger och det känns som att jag inte kan vara sjuk något mer utan att det verkar som att jag har avdelningens i särklass sämsta immunförsvar eller en stor dos av hypokondri. Så nej, planen var att prata med chefen. Trots att jag hellre hade löneförhandlat INNAN jag lägger alla kort på bordet…
Jag pratade med henne igår. Det var SÅ SKÖNT! Hon var otroligt förstående och hoppades att allt skulle gå bra. Hon hade själv en väninna som gått igenom samma procedur som oss med insemination i Danmark så hon visste redan en hel del om hur det går till och förstod att vi behöver ta ledigt med kort varsel.
Hon var glad för att jag berättat eftersom hon då kan hjälpa mig att ”ljuga” och planera in möten så att jag slipper säga att jag inte kan vara med av okänd anledning. Och när jag behöver åka så kan jag ta semester i efterhand. På så sätt slipper jag hemska karensdagar också! Med tanke på jobbet så öste hon en massa beröm över mig och sa att om hon bara tänkte jobbmässigt så är det absolut viktigaste att jag är med HÄR och NU eftersom det är nu vi startar upp och ska försöka få igång rutiner och arbetssätt i det nya projektet. Hon sa ”du vet, en bebis tar ju ändå nio månader att tillverka så vi hinner ju med mycket på den tiden! Så jag är inte orolig alls!”
Det kändes oerhört skönt att höra. Idag skickade jag i princip en kärleksförklaring till henne på mailen och skrev att hon är världens bästa chef!
