
Nu är årets Pride avslutad! Vi har haft jätteroligt och helt okej väder. Vi bodde hemma hos M:s kompis som i sin tur sov hos sin kille, så det var lyx! Vi kom ner på onsdagen och åkte ut och dumpade all packning och sedan tog vi oss in till parken och skaffade band. I parken träffade vi tre kompisar från samma stad som oss - en busig liten kille och hans mammor. A fick äran att mata honom och flera timmar senare hade hon fortfarande majsgröt runt halsen!
På torsdagen gick vi på en föreläsning om närståendeadoption som var väldigt intressant. Bara det var värt ett eget inlägg så ett sådant kommer senare. Efteråt träffade vi två tjejer som vi fått kontakt med genom den här bloggen. Vi gick iväg och lunchade och de var jättetrevliga! De har en bebis på gång i magen som är 13 veckor. Jättekul att träffa några som varit i samma sits som oss och som faktiskt lyckats med den stora bedriften att bli med barn!
Vi hann med några fester också, men eftersom vi nyligen gjort en insemination så var fest- och dryckhumöret inte på topp. Men det blev nåt glas vin ändå. På torsdagen var vi på tjejfesten på Alladin och på fredagen blev det utgång med M:s kompisar. På lördagen var det meningen att vi skulle gå på Ginafesten på söder, men vi drog en liten vals om att vi var helt ”urfestade” och inte pallade att ”dricka” en kväll till. Det är svårt att vara nykter en hel vecka på Pride utan att någon ska misstänka något…
Paraden var jätterolig! Vi hoppade i och ur lite här och var för att både hinna se och gå. Favoriterna är ju såklart regnbågsfamiljerna, stolta föräldrar, Golden ladies och, som det visade sig för A:s del, BDSM-bögarna som nästan tänkte ragga upp A efter att hon hänfört råkade ropa ”Shit!” åt deras dräkter. Efter det kom det en fotograf och och blixtrade kort på A i typ en hel minut. Nu idag så har vi återfunnit bilden både på Nyhetskanalen och i dagens Metro!
Nu är vi hemma igen och har två veckors semester kvar! På fredag ska vi testa om det blev någon bebis, något som jag starkt tvivlar på…
Sparat under: Insemination - Utomlands, Inseminationer, Längtan, Väntan | Etiketter: andra försöket, danmark, insemination
Nej, inte någon bebis denna gång heller. Det känns tungt, men vi har så klart inte givit upp. Nästa försök planeras kring den 20-25 juli. Därefter blir det PRIDE! Roligt att ha något att se fram emot när man väntar!
Tack för alla fina kommentarer, hörni! Kul att fler och fler verkar hitta hit!
Dagarna, timmarna och minuterna sniglar sig sakta framåt… Idag är det åtta dagar sedan inseminationen, och jag känner precis som förra gången. Nämligen INGENTING. På måndag, den 6 juli (samma dag som vi har varit tillsammans i två år) har det gått 14 dagar och vi ska då göra ett graviditetstest och skicka svaret till kliniken.
Vi hoppas så att vi nästan spricker, men samtidigt vill vi inte hoppas alls, för hur man än beter sig blir besvikelsen så stor om det inte blivit något. Vi försöker att hitta på en massa annat att göra för att slippa tänka så mycket. Till exempel var vi och hälsade på hemma hos en glad badkille och hans mammor i förrgår som vi pratat med på Familjeliv! Det var jättetrevligt och vi hoppas att de vill träffas fler gånger. Det är roligt att lära känna folk som gått igenom samma sak som vi önskar göra. Och när man ser resultatet inser man att ett barn är värt varenda minut av olidlig väntan och oro.
Men tänk om man bara kunde få ett kvitto på att det kommer att bli ett barn, nångång! Gud vad skönt det skulle vara.
//M.
Jag hittade just ett test på internet. Det går ut på att visa om man är mogen att bli förälder. Inte helt otippat så hamnade jag under kolumnen ”Du är helt klart mogen för att bli förälder, det verkar ju vara det enda du har på hjärnan!”
På tal om just det så har jag i det verkliga livet fastnat i fråga nr 6. När man ”råkar trilla in” på bebis/barnavdelningen hela tiden. Det börjar bli ett problem, när ”råkar trilla in” har övergått till ”alltid trillar in” och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig därifrån. Det är klart att det är mysigt att gå och kika på alla små söta bodys och strumpor. Små coola jeans i stl 62 och söta mössor från Polar´n och pyret. MEN … (som Tony Irving skulle ha sagt…) med tanke på att vi inte ens har en bebis att köpa saker till och vi inte har kommit så långt som till första inseminationen än så känns väntan närmast outhärdlig. Jag längtar och drömmer mig bort bland alla små kläder bort till en framtid där vi får skämma bort bebisen med en massa coola kläder och saker. Just nu är känslan att man är nära men ändå så långt borta. Jag kommer på mig själv att stå inne vid bebiskläderna och titta. Jag skäms alltid lite, det är ju ändå fööör tidigt för att få köpa och det borde vara förbjudet för min längtan som bara blir större och större. Varje gång jag ser en bebis, små söta bebiskläder eller leksaker så hoppar livmodern som en studsboll och jag vill känna doften av en nyfödd bebis som bara är våran! Jag vill känna det nu, nu, nu!
Kan man spola tiden framåt?
// A.