TV-tips
Blev tipsad härom dagen om en ung, smart gymnasietjej som blev intervjuad av SVT-programmet Go kväll förra veckan. Hon har i ett projektarbete skapat en bildutställning om att växa upp med homosexuella föräldrar i en stor regnbågsfamilj. Det var jätteintressant att se hennes reflektioner och tankar på både familjesituationen samt medias och samhällets nuvarande syn på det hela. Speciellt när det alltför sällan skrivs från barnens synvinkel i regnbågsfrågorna.
Jag tycker verkligen ni ska kika på inslaget! Ni hittar det här! (23 minuter in i inslaget.) Inslaget försvinner från SVT:s webbsida i juli, men vi har kontaktat dem och de har lovat att skicka en DVD, så de gör säkert samma sak om någon fler frågar.
Det kan även med gott resultat visas för familjemedlemmar i ens egen familj som inte är lika insatta i bebisfrågan som oss. (Tex blivande mormor och morfar, morbror och moster och varför inte våran mormor och farmor som sedan ska bli ”gammelfarmor” och ”gammelmormor” i regnbågens alla färger… )
Filmen kan förhoppningsvis ge en del svar på frågorna som kan dyka upp när deras homobarn släpper glädjebomben att de vill bli föräldrar.
//A
10 frågor som avgör var du befinner dig på skalan!
Jag hittade just ett test på internet. Det går ut på att visa om man är mogen att bli förälder. Inte helt otippat så hamnade jag under kolumnen ”Du är helt klart mogen för att bli förälder, det verkar ju vara det enda du har på hjärnan!”
På tal om just det så har jag i det verkliga livet fastnat i fråga nr 6. När man ”råkar trilla in” på bebis/barnavdelningen hela tiden. Det börjar bli ett problem, när ”råkar trilla in” har övergått till ”alltid trillar in” och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig därifrån. Det är klart att det är mysigt att gå och kika på alla små söta bodys och strumpor. Små coola jeans i stl 62 och söta mössor från Polar´n och pyret. MEN … (som Tony Irving skulle ha sagt…) med tanke på att vi inte ens har en bebis att köpa saker till och vi inte har kommit så långt som till första inseminationen än så känns väntan närmast outhärdlig. Jag längtar och drömmer mig bort bland alla små kläder bort till en framtid där vi får skämma bort bebisen med en massa coola kläder och saker. Just nu är känslan att man är nära men ändå så långt borta. Jag kommer på mig själv att stå inne vid bebiskläderna och titta. Jag skäms alltid lite, det är ju ändå fööör tidigt för att få köpa och det borde vara förbjudet för min längtan som bara blir större och större. Varje gång jag ser en bebis, små söta bebiskläder eller leksaker så hoppar livmodern som en studsboll och jag vill känna doften av en nyfödd bebis som bara är våran! Jag vill känna det nu, nu, nu!
Kan man spola tiden framåt?
// A.
Vem ska föda vårt barn?
Vi är två tjejer som är väldigt tjejiga och trygga i vår kvinnoroll. När folk på ett ganska klumpigt sätt frågar ”men hallå vem är det som är killen i ert förhållande?” tittar vi bara oförstående på dem som om de borde förstå att i vårt lesbiska förhållande är det just precis det som är grejen – vi är två TJEJER, därav avsaknaden av killar.
”Jamen alltså, det brukar ju alltid vara en som är den grabbiga…” fortsätter de men känner sig en aning mindre säkra på sin sak. Men har man träffat oss så inser man ganska snabbt att det är två tjejer det handlar om. Det här med kvinnligt och manligt är så svårt. Vi tycker ju själva att vi både har kvinnliga och manliga egenskaper – och framförallt mänskliga egenskaper. Vem har bestämt vad som är kvinnligt och manligt?
MEN. Det hade ju säkert haft sina fördelar om inte båda två av oss så självklart sett oss som kvinnliga kvinnor. Till exempel hade det nog varit lättare att komma överens om vem som ska föda första barnet. Båda av oss har i hela sitt liv sett oss som den självklara mamman till våra barn. Ingen av oss vill egentligen hamna i någon konstig pappasubstitutsvariant av mammarollen.
”Men ni kan ju föda varsitt barn” säger folk då. Ja det kan vi ju. Inte genom den svenska sjukvården, men i så fall genom en dansk klinik. Det är det vi vill, men beslutet om vem som ska föda det första barnet måste ändå fattas. Det kanske tar ett par, tre år innan den andra av oss föder ett barn, vilket betyder att under den perioden kommer vi att vara en biologisk mamma och en mamma. Vi kommer ju självklart att vara lika mycket mamma båda två. Det är ju det här vi vill. Men det kommer ändå innebära många känslor, och det är omöjligt att på förhand veta hur det kommer att vara. Vi är båda två rädda att vi ska känna oss utanför som icke-biomamma. Eller att folk runtomkring oss inte ska se oss som likvärdiga mammor utan som en riktig mamma och en substitutpappa.
Vi pratar mycket om olika känslor och vi tror att det kommer att gå bra. Det känns bra att vi pratar om det så att vi är en aning förberedda. Vi har köpt boken ”Confessions of the other mother” som handlar om lesbiska mammor där de beskriver just de här känslorna. Vi har inte läst den ännu, men vi ska.
Många flator vi pratat med som skaffat barn menar att ”det föll sig naturligt” vem som skulle föda barnet. Fascinerande Så är det inte för oss.
