Gråsälar och gärdsgårdar i storstan
Nu är vi hemma från vår trip till storstan. Våra planer grusades dock något redan i helgen, dagarna innan jag och Edith skulle åka ner då både jag och M åker på helvetes magsjuka. Det är ju det värsta som finns och jag trodde (som varje gång jag har magsjuka) att jag aldrig någonsin kommer att kunna må bra igen och äta något annat än vätskeersättning och några smulor formfranska. Mitt i allt elände har vi världens tur och lycka att Edith kunde vara hos mormor M och morfar B och hon blev aldrig sjuk. Tack, tack, tack!
På måndagen var jag pigg igen och helt plötsligt kändes det som jag inte varit sjuk. Det är konstigt hur kroppen fungerar. Så efter att ha lagt ner Stockholmsplanerna helt så började jag fundera om vi kunde åka på tisdagen istället.. och det gjorde vi. Vi chansade trots att det inte hade gått fullt 48 timmar men eftersom jag mådde oförskämt bra och Edith var pigg som en lärka tog vi chansen att åka ner till min bästa kompis A. Vi ”tappade” ett dygn på grund av magsjukan men gjorde det bästa av dagarna och sprang i butiker ute i Bromma, åkte en massa buss, pendeltåg och tunnelbana, busade, fikade, såg på fotboll – dock på tv, besökte second hand affärer, strosade i gamla stan och hälsade på djuren på Skansen. Vi var tvungna att prioritera vad vi skulle hinna med och sparar helt enkelt besöket på Junibacken till sommaren då vi ska ner på Pride. Skansen var en succé både för Edith och oss. Hon är ju i minsta laget fortfarande (det märks särskilt då hon föredrar att kika på gärdsgårdar framför björnarna, men gillade att härma lammet och skratta åt den otroligt tjocka gråsälen.
Vi har helt enkelt haft det jättebra men jag tyckte att tiden gick för fort och hade gärna stannat ett par dagar till. Edith godkänner Stockholm även denna gång men tycker att det finns för få gungor i innerstan.
Vår 1-åring
Tiden rullar iväg och det var en evighet sen vi uppdaterade här. Vi har kalasat en massa sedan sist och vår lillknopp har blivit vår 1-åring. Det är helt galet. Det har gått så fort det här året samtidigt som vi inte kan förstå att hon varit liten bebis. Snacka om att man lever i nuet när man har barn.
Ediths första födelsedag var den bästa. Alla hennes mormor och morfar var här och såklart alla morbrors med flickvänner och favoritmoster C. Favoritpresenten var en gungsnigel och tillsammans med lammet Timmy och hopprenen så är djurparken numera komplett, anser vi mammor i alla fall. Återstår att se om morbror P tycker likadant.
Mamma M hade bakat tårtor och kakor (hela veckan) som var supergoda. Jag och Edith stod för städning och kanelbullar och försökte hålla oss så långt från tårtbageriet som det gick.
Veckan efter 1-årsdagen och kalaset bytte Edith ut krypning och några få stapplande steg till att gå fullt ut. Nu gör hon inget annat så det är med andra ord full fart här hemma.
Första julen
Hoppas ni alla haft en bra jul. Vi har haft det jättebra under dessa juldagar och verkligen njutit som en familj vår första jul med Edith. Förra året vid den här tiden var M höggravid bigtime och mådde mest dåligt av all mat. Eller ja.. mest över att det inte fick plats något i magen då lillknoppen tog upp all plats. M känner sig fortfarande lite snuvad på att hon bara hann äta ett par sillbitar förra året och aldrig kom till de goda köttbullarna innan hon fick bänka sig i soffan med total mättnad och illamående. I år har vi ändrat på det och ätit julbord lite för många dagar, öppnat jättemånga paket och bara haft det underbart bra med våra familjer.
Tomten har tydligen haft bra koll på Edith och tyckt att hon skött sig alldeles utmärkt under det här första året. Hon fick nämligen hur mycket paket som helst. Hon har dock inte förstått poängen med inslagna saker än och det där med att öppna julklapparna fick jag och M sköta. Helt plötsligt så blev vi som barn på nytt och jag har lekt minst lika mycket med Ediths saker om inte mer.
Vi bjuder på en liten bildbomb så ni får se några av de många paketen som Edith fick under dessa dagar.
Jag är fortfarande imponerad av inslagningen av hopprenen som Edith fick av morfar S och L. Är den inte schysst så säg?!
Förutom en massa roliga leksaker har E fått fina jeans, tröjor och tunikor. Böcker, dockor och Duploklossar. Förutom det fick hon lite saker till sitt rum, ska göra klart det sista där inne så ska vi fota även det. Tyvärr går det inte så fort som vi önskat men den som väntar på något gott..
Sagolika barnböcker
Vi har länge letat barnböcker som kliver utanför vårt ”prinsar som räddar prinsessor samhälle”. Vi älskar båda två böcker och har redan börjat vår jakt på barnböcker, trots att vi inte har några småkottar att läsa för än. Det är mysigt att samla och bläddra, samtidigt som det är en bra sak att visa våra föräldrar på ett naturligt sätt hur man kan prata med kusinbarn eller grannungarna utan att det ska vara krystat och obekvämt. Vi lever ju alla olika, med olika förutsättningar och det är inte alltid enkelt att prata om det. Barnböcker går hem hos vem som helst oavsett ålder och det blir lättare att anamma och prata vidare med mindre barn till sagor eller berättelser.
Det glädjer oss att det dyker upp mer och mer sagoböcker som skildrar olika sätt att leva och växa upp på, vi sprang på en hel serie böcker på pride i somras som är helt underbara. Sagolikt bokförlag ligger bakom samtliga böcker där författaren (Anette Skåhlberg) och illustratören (Katarina Dahlquist) mixar sagotraditionen med att kliva in i vår moderna värld genom att berätta om olika sätt att leva och att okritiskt se sig om i världen. Vem som helst ska kunna älskas oavsett kön, ålder, utseende, hudfärg eller religion.
Vi köpte med oss Prinsessan Kristalla hem som är Sagolikt bokförlags första bok. I boken bevisas att en prinsessa visst kan ha en vacker klänning OCH vara stark och välja själv.
Prinsessan Kristalla vägrar gifta sig, spärras hon in i ett högt torn för att välja en av prinsarna. Men Kristalla rymmer och träffar sin stora kärlek. Nu måste hon övertyga kungen och drottningen om att få gifta sig med svärdsmidaren Vilda, en flicka av folket som inte är av kungligt blod… (utdrag hämtat från www.sagoliktbokforlag.se)
Mamma fick låna boken och blev frälst i sagan och de vackra illustrationerna. När hon hade läst ur boken skickade hon ett sms till mig där det stod:
Hej! Nu har jag läst sagan om ”Prinsessan Kristalla”. Vilken fin bok. Blev så förtjust att att jag beställt ”Jag älskar dig så mitt hjärta brister” och förhandsbokat ”Vem kan älska Ella?” De två böckerna vill jag ge er till er samling. Helst av allt vill jag köpa alla böckerna i serien, men vi får ta det i omgångar.
Så nu har vi börjat vår samling i ” sagoliktserien”. Boken ”Jag älskar dig så mitt hjärta brister” har precis landat i brevlådan och jag längtar så efter att få läsa den.
Selma älskar Hugo. Hon älskar honom så hennes hjärta brister. Så fullt med kärlek är det. Hugo har en minisköldpadda, Downs syndrom, och ett fantasiland. Selma tänker bli drottning och han får bli kung eller riddare om han vill. De ska vara med varandra för alltid i hela livet. Men varför vill Selmas mamma att Selma slutar leka med Hugo? Varför säger hon att han är sjuk hela tiden? Hon tycker att Selma kan leka med någon annan men det är ju just för att Hugo är som han är som hon älskar honom. (Utdrag hämtat från www.sagoliktbokforlag.se)
Fler böcker finns på hemsidan att beställa eller förhandsboka. Alla förskolor, fritids och lågstadieklasser borde ha dessa böcker för att ta del av alla underbara egenskaper människor kan ha. Vi vuxna är så duktiga på att överföra våra tankar och fördomar på barnen innan de får skapa en egen åsikt. Med dessa böcker tror jag att det kan vara lättare i skolorna att på ett naturligt sätt bejaka genus-paketet utan att slå knut på sig själv…
Man blir aldrig för gammal för att läsa sagor!
TV-tips
Blev tipsad härom dagen om en ung, smart gymnasietjej som blev intervjuad av SVT-programmet Go kväll förra veckan. Hon har i ett projektarbete skapat en bildutställning om att växa upp med homosexuella föräldrar i en stor regnbågsfamilj. Det var jätteintressant att se hennes reflektioner och tankar på både familjesituationen samt medias och samhällets nuvarande syn på det hela. Speciellt när det alltför sällan skrivs från barnens synvinkel i regnbågsfrågorna.
Jag tycker verkligen ni ska kika på inslaget! Ni hittar det här! (23 minuter in i inslaget.) Inslaget försvinner från SVT:s webbsida i juli, men vi har kontaktat dem och de har lovat att skicka en DVD, så de gör säkert samma sak om någon fler frågar.
Det kan även med gott resultat visas för familjemedlemmar i ens egen familj som inte är lika insatta i bebisfrågan som oss. (Tex blivande mormor och morfar, morbror och moster och varför inte våran mormor och farmor som sedan ska bli ”gammelfarmor” och ”gammelmormor” i regnbågens alla färger… )
Filmen kan förhoppningsvis ge en del svar på frågorna som kan dyka upp när deras homobarn släpper glädjebomben att de vill bli föräldrar.
//A
Vill bli ung mamma
Båda vi två har alltid velat ha barn tidigt. Vi har längtat på varsitt håll sedan vi bara var femton-sexton år, men den senaste tiden har längtan känts mer realistisk. Ett par kompisar har redan fått barn, några ska ha, och flera planerar. Jag tror egentligen inte att folk runt omkring oss skulle bli särskilt förvånade om de visste att vi börjat planera. Själva förvåningen skulle väl i så fall mest ligga i att vi på varsitt håll är den enda i släkten som är homo, och det vore lustigt om vi samtidigt blev de första att få barn bland den yngre generationen. Varken jag eller flickvännen har ännu några kusinbarn, syskonbarn, eller några andra barn i släkten överhuvudtaget.
Släktens första tanke när man berättar att man är gay är annars ofta ”kommer hon/han någonsin att kunna skaffa barn?” Därför vore det lite roligt att vara först ut på bebisfronten. Min mamma sa följande senast jag och flickvännen var hemma: ”Åh, jag sörjer faktiskt lite att vi inte har några småbarn i släkten.” Just så sa hon. För mig lät det som ”Åh vad roligt det vore med barnbarn.” Som snabbt kan översättas till ”Jag som stolt mor till homosexuell dotter ger härmed min fulla välsignelse och önskan om att Ni skall göra mig till stolt regnbågsmormor.” Okej, det var väl inte riktigt så hon sa, men det känns ändå som att hon skulle vara helt okej med att bli mormor åt en liten knodd, inseminerad som hemmagjord.
Pappa älskar barn och skulle bli en toppenmorfar, det är det inget tvivel om. Hans farhågor skulle istället vara att min framtida, storslagna karriär inte ska hinnas med om jag blir för upptagen med blöjbyten och barnvagnsrallyn. Karriär först, barn sen – det är pappas melodi. Inte för att han följde sina egna råd direkt, men det gick bra för honom ändå.
Min farmor vara bara arton när hon fick sitt första barn. Nitton när hon fick min pappa. Min mamma och pappa var inte heller så gamla när de fick mig. Därför vet jag hur stort utbyte man har av underbara far- och mor-föräldrar som leker och busar med en när man är liten, och som finns kvar och stöttar, intresserar sig och bryr sig om en också när man växt upp. Jag vill att mina barn ska ha samma möjlighet till det som jag. Dessutom tror jag att min farmor skulle bli en ypperlig regnbågs-morfarsmor och farfar en ypperlig regnbågs-morfarsfar.
Om allt skulle gå enligt planera skulle vi vara mammor när vi är tjugofem. Gammalt förr, ungt idag – men alldeles lagom tycker vi.
Två mormor och tre morfar
Det är tur att barn har lätt för att anpassa sig och finna en bekväm balans i vardagen. För en utomstående skulle det ju annars kunna verka väldigt förvirrande för ett litet barn att ha två mormor och tre morfar, och ingen farmor eller farfar.
De två framtida mormödrarna har dessutom samma förnamn. Så det blir två mormor M. De tre framtida morfädrarna heter som tur är olika saker så de är lättare att skilja åt. Tre morfäder blir det eftersom jag har en pappa, och min tjej har en biologisk pappa och en ”låtsaspappa”.
Förhoppningsvis kommer barnet själv hitta på lösningar för att hålla i sär alla morföräldrarna. Barn brukar ju vara finurliga på det sättet. Egentligen är det viktiga inte hur många morfäder man har eller vad ens mormödrar heter utan att de finns där - och älskar sitt barnbarn oavsett titel.
