Det blev ingen bebis denna gång. Testade negativt i morse och nu ikväll kom mensen. Förhoppningsvis kan vi åka igen redan om ett par veckor. Nästa ägglossning hoppas vi blir runt den 22-24 maj. Blir det senare får vi vänta till juni för A har sin examen för chefsutbildningen den 26-28 maj.
Känns tråkigt att det inte blev någon bebis nu. Men det var ju bara första försöket, så vi får hoppas på nästa gång!
Sparat under: Insemination - Utomlands, Om oss, Planering | Etiketter: danmark, Gaia, insemination
Dag ett i menscykeln. Sitter med vetekudde och vill kräkas av mensvärk, men är ändå glad för att nedräkningen mot nästa ägglossning kan börja! De senaste månaderna har fertilitetsmonitorn visat stegringen för ägglossning på dag 17, så nu väntar vi med spänning. Enligt kalendern borde inseminationen alltså ske lördagen den 25 april. Tur att Gaia har helgöppet!
//M.
Sparat under: Längtan, Om oss, Planering | Etiketter: danmark, graviditetsklinik, homoföräldrar, homosexuell, insemination, lesbisk, Närståendeadoption, skaffa barn
Det är alltid roligt att göra saker tillsammans med andra. Eller i alla fall att följas åt och utbyta information och erfarenheter på vägen. Därför vore det kul att få kontakt med någon/några som är i samma sits som vi som planerar att starta bebisverkstad till sommaren. Gärna genom insemination i Danmark, men annars är det kul att prata barn-skaffande över huvud taget.
Vi är medlemmar på Familjeliv.se, men har ännu inte hittat några personer som planerar barnskaffande till sommaren ännu. Vi fortsätter leta.
Sparat under: Om oss, Planering | Etiketter: chefen, föräldraledighet, inseminera, lesbisk, nytt jobb, vänta barn
Innan vi skaffar barn har vi bestämt att vi båda ska ha fast jobb. A har arbetat på ett ställe i fyra år som fast anställd, och har nu avancerat till ett annat företag. Men jag, M, har pluggat på universitetet och har bara jobbat som timanställd eller i projekt. Det här med barnaskaffade har därför varit lite knepigt. Vi har ändå drömt och planerat, men samtidigt hoppats på att jag också ska få en fast anställning. Och i fredags fick jag det!! Det känns superbra!
Men när man börjat på ett nytt jobb vill man ju inte bli gravid det första man gör. Rent krasst får ju inte chefen säga någonting om det, men man vill ju ändå inte skapa dålig stämning eller få någon att känna sig lurad. Är man två lesbiska kan man ju inte heller skylla på att det ”bara blev utan att det var meningen”, som heterosexuella kan. Man råkar ju inte direkt sätta sig på ett plan till Danmark och bli inseminerad lite så där hastigt och lustigt. Tyvärr.
Planen är fortfarande att starta upp processen någon gång till sommaren. Då kommer jag att ha jobbat i lite mindre än ett år. Sen kan man ju fortfarande jobba medan man väntar på att ungen ligger och gror. (Om det nu lyckas bli något barn…) Om man helt hypotetiskt låtsas att en bebis föds våren efter, då har jag i alla fall jobbat i drygt ett och ett halvt år. Ju fler gånger man får inseminera desto längre kommer jag ju också att ha jobbat. Är det okej att få barn när man jobbat så länge? Okej som i känslomässigt alltså. Lagen är ju redan på vår sida.
Sparat under: Längtan, Morföräldrar, Om oss, Planering | Etiketter: homoföräldrar, homosexuell, skaffa barn tidigt, skaffa barn ung, unga föräldrar
Båda vi två har alltid velat ha barn tidigt. Vi har längtat på varsitt håll sedan vi bara var femton-sexton år, men den senaste tiden har längtan känts mer realistisk. Ett par kompisar har redan fått barn, några ska ha, och flera planerar. Jag tror egentligen inte att folk runt omkring oss skulle bli särskilt förvånade om de visste att vi börjat planera. Själva förvåningen skulle väl i så fall mest ligga i att vi på varsitt håll är den enda i släkten som är homo, och det vore lustigt om vi samtidigt blev de första att få barn bland den yngre generationen. Varken jag eller flickvännen har ännu några kusinbarn, syskonbarn, eller några andra barn i släkten överhuvudtaget.
Släktens första tanke när man berättar att man är gay är annars ofta ”kommer hon/han någonsin att kunna skaffa barn?” Därför vore det lite roligt att vara först ut på bebisfronten. Min mamma sa följande senast jag och flickvännen var hemma: ”Åh, jag sörjer faktiskt lite att vi inte har några småbarn i släkten.” Just så sa hon. För mig lät det som ”Åh vad roligt det vore med barnbarn.” Som snabbt kan översättas till ”Jag som stolt mor till homosexuell dotter ger härmed min fulla välsignelse och önskan om att Ni skall göra mig till stolt regnbågsmormor.” Okej, det var väl inte riktigt så hon sa, men det känns ändå som att hon skulle vara helt okej med att bli mormor åt en liten knodd, inseminerad som hemmagjord.
Pappa älskar barn och skulle bli en toppenmorfar, det är det inget tvivel om. Hans farhågor skulle istället vara att min framtida, storslagna karriär inte ska hinnas med om jag blir för upptagen med blöjbyten och barnvagnsrallyn. Karriär först, barn sen – det är pappas melodi. Inte för att han följde sina egna råd direkt, men det gick bra för honom ändå.
Min farmor vara bara arton när hon fick sitt första barn. Nitton när hon fick min pappa. Min mamma och pappa var inte heller så gamla när de fick mig. Därför vet jag hur stort utbyte man har av underbara far- och mor-föräldrar som leker och busar med en när man är liten, och som finns kvar och stöttar, intresserar sig och bryr sig om en också när man växt upp. Jag vill att mina barn ska ha samma möjlighet till det som jag. Dessutom tror jag att min farmor skulle bli en ypperlig regnbågs-morfarsmor och farfar en ypperlig regnbågs-morfarsfar.
Om allt skulle gå enligt planera skulle vi vara mammor när vi är tjugofem. Gammalt förr, ungt idag – men alldeles lagom tycker vi.
Sparat under: Mammaroller, Om oss, Planering | Etiketter: föda barn, lesbisk, skaffa barn, vem ska föda
Vi är två tjejer som är väldigt tjejiga och trygga i vår kvinnoroll. När folk på ett ganska klumpigt sätt frågar ”men hallå vem är det som är killen i ert förhållande?” tittar vi bara oförstående på dem som om de borde förstå att i vårt lesbiska förhållande är det just precis det som är grejen – vi är två TJEJER, därav avsaknaden av killar.
”Jamen alltså, det brukar ju alltid vara en som är den grabbiga…” fortsätter de men känner sig en aning mindre säkra på sin sak. Men har man träffat oss så inser man ganska snabbt att det är två tjejer det handlar om. Det här med kvinnligt och manligt är så svårt. Vi tycker ju själva att vi både har kvinnliga och manliga egenskaper – och framförallt mänskliga egenskaper. Vem har bestämt vad som är kvinnligt och manligt?
MEN. Det hade ju säkert haft sina fördelar om inte båda två av oss så självklart sett oss som kvinnliga kvinnor. Till exempel hade det nog varit lättare att komma överens om vem som ska föda första barnet. Båda av oss har i hela sitt liv sett oss som den självklara mamman till våra barn. Ingen av oss vill egentligen hamna i någon konstig pappasubstitutsvariant av mammarollen.
”Men ni kan ju föda varsitt barn” säger folk då. Ja det kan vi ju. Inte genom den svenska sjukvården, men i så fall genom en dansk klinik. Det är det vi vill, men beslutet om vem som ska föda det första barnet måste ändå fattas. Det kanske tar ett par, tre år innan den andra av oss föder ett barn, vilket betyder att under den perioden kommer vi att vara en biologisk mamma och en mamma. Vi kommer ju självklart att vara lika mycket mamma båda två. Det är ju det här vi vill. Men det kommer ändå innebära många känslor, och det är omöjligt att på förhand veta hur det kommer att vara. Vi är båda två rädda att vi ska känna oss utanför som icke-biomamma. Eller att folk runtomkring oss inte ska se oss som likvärdiga mammor utan som en riktig mamma och en substitutpappa.
Vi pratar mycket om olika känslor och vi tror att det kommer att gå bra. Det känns bra att vi pratar om det så att vi är en aning förberedda. Vi har köpt boken ”Confessions of the other mother” som handlar om lesbiska mammor där de beskriver just de här känslorna. Vi har inte läst den ännu, men vi ska.
Många flator vi pratat med som skaffat barn menar att ”det föll sig naturligt” vem som skulle föda barnet. Fascinerande Så är det inte för oss.
Sparat under: Längtan, Om oss | Etiketter: homosexuell, regnbågsfamilj, regnbågsföräldrar, skaffa barn
Jag och min flickvän har bott ihop i ett år och längtat efter ett gemensamt barn ungefär lika länge. Kanske längre. Vi funderar mer och mer på hur det här barnet ska komma till. Det är nämligen så att vi inte kommer bli som vilken vanlig Svensson-familj som helst. Vår familj kommer att ha två mammor och ingen pappa.
Därför kommer vår skaffa-barn-process sticka ut en aning från normen. Den här bloggen har vi startat för att samla ihop våra egna tankar och uppleverser samt nyttig information kring skapandet av en ny liten regnbågsfamilj.
