Det är onsdag eftermiddag och klockan närmar sig tre. Det är för andra gången dags för Ediths babysim. Vi byter om i omklädningsrummet och jag tar på henne den bajssäkra babysimsblöjan av bästa Libero-kvalitet. Det var ungefär här jag i efterhand skulle komma att önska att jag valt lite annorlunda. Eller att jag, ännu hellre, skulle ha känt mig lite sjuk och stannat hemma.
Vi glider ner i vattnet och Edith plaskar runt som vilken liten sprallig sälunge som helst. Att just den här sälungen inte hunnit uträtta sina naturliga behov var inget som syntes i hennes ljuvligt oskyldiga lilla ansikte. Vi får träna på några nya övningar och Edith skrattar glatt och klappar sina söta små händer. Simfröken instruerar ett nytt grepp tillsammans med sin docka Skräck-Rut som oturligt nog fått hela ansiktet nedkladdat med en bläckpenna av någon ondsint unge.
”Ett, två, tre! Nu kommer det vatten!” instruerar jag glatt som vilken stolt sälmamma som helst. ”Ett, två, tre! Dags att bajsa!” hör Edith och skrynklar ihop ansiktet i ett välbekant russinuttryck. Jag känner hur färgen i mitt ansikte rinner av mig och lämnar det lite blekgrått, precis som på en riktig säl. Jag lyfter henne och försöker springa till kanten. Ni vet känslan av att springa i mardrömmar när benen känns tunga och man egentligen inte kommer framåt. Ungefär samma känsla är det att springa i en bassäng med vatten med en sprattlande unge som småläcker bajsvatten. Jag får upp henne på kanten, men hon sätter sig naturligtvis på en gång och tyngden gör att geggan bubblar ut på alla sidor. Lycklig som få sitter Edith och applåderar och skrattar. Naturligtvis gör hon det, eftersom det är vad hon alltid gör när alla i ett rum tittar på henne med stora ögon.
Jag ser ett par bajspluttar flyta omkring i vattnet, men jag försöker att inte titta. Jag vet nämligen att om jag skyltar med mina fasansfulla upptäckter kommer de andra föräldrarna oundvikligt att följa mina blickar. Och hur mycket skada kan egentligen ett par blåbärsstora småbajsar tillfoga andra människor? Kanske inte riktigt lika smidigt som en säl lyckas jag klättra upp på kanten. Det är faktiskt första gången jag lyckas ta mig upp utan stege. Jag lyfter upp min glada, bruna bajsunge som lyckligt nog äntligen finner att hon själv står i centrum för allas uppmärksamhet. Med raka armar bär jag iväg henne till närmaste toalett och försöker naivt intala mig själv att det bara är lite skugga som gör att det droppande vattnet ser mörkt ut i ett långt spår bakom oss.
Väl inne på toaletten lyckas jag krångla av henne blöjan, men hal som en ilsken ål på koffein slingrar hon sig. Medan jag viker ihop och slänger blöjan hinner hon sätta baken i det strukturmönstrade klinkergolvet och smeta runt den likt en nybajsad, rödrumpad babianbebis. Hade jag inte fångat henne hade hon både hunnit trycka på larmknappen och äta lite på toalettborsten de närmaste tre sekunderna. Jag sköljer oekologiskt mycket toalettpapper och städar upp det mesta jag kan av det som syns på barn, golv, golvlist, dörrhandtag och lysknapp. Att mönstret i golvet syns lite mer än tidigare på vissa ställen väljer jag att ignorera. Jag bär ut henne till duscharna och fortsätter min plågsamt långa vansinnesfärd mot pinsamhetens brant. Jag duschar av henne och fixar fram en handduk och en ny badblöja från väskan i skåpet och återvänder, ytterst motvilligt, till bassängen. Vi hinner vara med de sista två minuterna, och jag väntar skräckslaget på att någon ska skrika att deras barn råkat suga in ett bajsblåbär i näsan. Det händer inte som tur är.
Om ni är på badhuset och ser en förälder som förutom baddräkt är iklädd lösmustasch, hatt och solbrillor, så är det stor chans att det är jag som äntligen vågat mig tillbaka.
Älskade skitunge
