Regnbågsknytt – I väntan på ett bebisfrö

Tiden går fort, samtidigt som den går så förbannat långsamt. Helt plötsligt är vi inne i månad fyra och har passerat den magiska gränsen 12 veckor. Vissa dagar har verkligen släpat sig fram för att vi längtar så mycket, samtidigt som det mest känns som att vi vaknar, går på jobbet, somnar i soffan tillsammans för att sen gå och sova för natten, om och om igen och dagarna rullar på. Konstig känsla.

M har mått illa hela tiden, och trots att det blivit lite bättre under de senaste veckorna så håller vi hela tiden koll på att det finns något att dricka, något att knappra på var vi än går plus att toaletterna aldrig försvinner ur sikte. Hon har dock slutat att kräkas offentligt, vilket är otroligt skönt både för oss och vår omgivning.

Förra torsdagen var en stor dag för oss, vi fick säga hej till vår bebis genom att höra världens vackraste  hjärtljud. Vi fick också se lillkotten vinka till oss på ultraljudsbilden där allt såg bra ut. Våran underbara och ryska läkare utbrast glatt att ”no är dä dags flikkor att titta barrnvaggn va!” Vi gick lyckliga därifrån och kände oss lite lugnare efter vi fått se lillfisen. Vi kommer inte att titta på barnvagn än men det är skönt att höra henne säga det.