Regnbågsknytt – I väntan på ett bebisfrö

Intervallträning är verkligen min grej. Förutsatt att intervallerna är på en si så där två år mellan varje träningstillfälle, vill säga. I förrgår var det dags för årets träningsinsats. A har dragit igång en ”träningsgrupp” bestående av undertecknad och mina mammagrupps-kompisar med tillhörande vagnburna hejaklacksbebisar. Otroligt peppade drog ett gäng glada mammor och sovande bebisar ut i spåret med gympadojjor, vattenflaskor och majskrokar (för eventuella nödsituationer i hejaklacken) i högsta hugg.

Jag försökte att göra mitt bästa, även om den hårda ansträngningen naturligt nog plockade fram mina självklara instinkter i nödsituationer: Att fuska lite lagom så att det knappt märks, att psyka de bättre deltagarna och att babbla en massa för att få tiden att gå fortare. Hejaklacken sov halva passet och vaknade sedan och ville hem. När man tänker på det är det ganska psykande att behöva släpa runt på sin egen hejaklack med vetskapen att de endast kom dit eftersom de inte hade någon chans att fly.

Så här två dagar efter träningen hänger armarna och fladdrar likt två förvuxna likmaskar på vardera sida om bröstkorgen. Nästintill obrukbara. A fick bädda i morse eftersom överkastet helt plötsligt var för tungt. Det var ett bra träningspass med andra ord. Om ”bra” betyder att man lyckades hitta rätt på några ynka muskler att jobba med, och på så sätt få bevis på att de faktiskt FINNS, förstås. Nu klagar jag ganska mycket, kan tyckas. Det är faktiskt inte så jättehemskt ställt trots allt. Inte som den gången när jag övervägde att spola huvudet i toaletten hellre än att tvingas använda armmusklerna till att tvätta ur schampot. Eller som när jag fick knyta ett rep i dörrhandtaget för att fira ner och upp mig till och från toalettstolen för att slippa spänna lårmusklerna. Men det blir lätt så när man tränar riktigt hårt en gång om året, istället för att smådutta ett par gånger i veckan.

Det känns på något väldigt primitivt sätt lite skönt när jag råkar gå in i A, eller råkar stöta till henne lite hårt, eller putta henne lite lagom in i något kantigt. ”Aj, vad GÖR du? Varför puttas du?” Ehh… Jag hade knappt noterat det, men när jag analyserade det hela tror jag att jag på något vis vill hämnas och ge igen för att hon plågade mig i spåret i en hel timme. Det här kanske inte är så bra för vår relation egentligen. Ett par rundor till och jag kommer att kunna dra paralleller till ”Sova med fienden”.

…och hela detta inlägget har jag skrivit med tungan då armarna gör för ont för att ens lyfta en smörgås.

/M.

Champions league match mellan Real Madrid och Barcelona (för er som inte är så sportintresserade så tittar vi helt enkelt på fotboll..) Jag och Edith sitter med två av hennes tre morfäder och tittar. M sitter i köket och är ointresserad av just fotboll (könsindelat jag vet, men vad gör man när det faktiskt bara är männen som gillar fotboll i det här fallet?!)

Vi har laddat med Gazpacho, nybakat Foccacia och öl så vi står oss hela matchen!! Edith slog till på bröstmjölk och lite vatten så ni behöver inte vara oroliga för det tidiga alkoholintaget.. Jag har lärt henne tre olika hejjaramsor istället som kompensation. Det här kommer bli grymt. Vi håller på en Barca vinst!

Idag för exakt ett år sedan satte vi in ett litet Edith-embryo som bara var fyra celler stort. Tänk om vi vetat då vilken underbar liten dotter som skulle bli till av de där små cellerna. Det är helt enkelt en för fantastisk tanke för att någonsin kunna förstå hur det gick till.

God jul på er alla. Vi sitter och myser i svärföräldrarnas soffa, dricker glögg och ser på Kalle Anka. Har haft en härlig morgon med julgröt och förmiddagsvila framför Astrid Lindgrens julfavoriter. Om en stund är det ut i kylan igen för att åka bort till fler släktingar för julmat och julklappsbyte. Längtar till nästa år då vi har en liten knopp att fira jul med. Det är något jag har längtat efter i flera år, allt blir så mycket mysigare och roligare med barn.

Hoppas ni alla har en trevlig och mysig jul tillsammans!

/A

Om tre dagar beräknas bebisen vara fullgången. Det är helt galet nära. Hade det inte varit december, julafton och nyårsafton snart så hade lillknoppen gärna fått komma ut nu. Men nu har vi en överrenskommelse om att den får komma från den 2:a januari och framåt..

M jobbar sista veckan nu. Hon mår bra men klagar på svullna fötter, trötthet och öm hud. Detta efter ett par veckors fruktansvärda kliattacker över hela kroppen både dagtid och på natten. Idag ringde äntligen läkaren upp och meddelade svar på proverna: taskiga nivåer på gallsyran och M ordinerades att äta 4 kapslar Ursofalk (isbjörnsgalla) varje dag fram till lillknoppen kommer ut! Visst låter det mumsigt? Och hur bär dom sig åt för att komma åt isbjörnsgalla? Kanske inte vill veta..

Vi har börjat förbereda BB-väskan lite smått. 3 chokladkakor och 3 colaflaskor inhandlades idag.. Gäller att prioritera rätt saker!

Det är tur att någon håller koll på dagarna för nu går det galet fort!