På måndagen var jag pigg igen och helt plötsligt kändes det som jag inte varit sjuk. Det är konstigt hur kroppen fungerar. Så efter att ha lagt ner Stockholmsplanerna helt så började jag fundera om vi kunde åka på tisdagen istället.. och det gjorde vi. Vi chansade trots att det inte hade gått fullt 48 timmar men eftersom jag mådde oförskämt bra och Edith var pigg som en lärka tog vi chansen att åka ner till min bästa kompis A. Vi ”tappade” ett dygn på grund av magsjukan men gjorde det bästa av dagarna och sprang i butiker ute i Bromma, åkte en massa buss, pendeltåg och tunnelbana, busade, fikade, såg på fotboll – dock på tv, besökte second hand affärer, strosade i gamla stan och hälsade på djuren på Skansen. Vi var tvungna att prioritera vad vi skulle hinna med och sparar helt enkelt besöket på Junibacken till sommaren då vi ska ner på Pride. Skansen var en succé både för Edith och oss. Hon är ju i minsta laget fortfarande (det märks särskilt då hon föredrar att kika på gärdsgårdar framför björnarna,  men gillade att härma lammet och skratta åt den otroligt tjocka gråsälen.

Vi har helt enkelt haft det jättebra men jag tyckte att tiden gick för fort och hade gärna stannat ett par dagar till. Edith godkänner Stockholm även denna gång men tycker att det finns för få gungor i innerstan.

Tiden går fort, det säger vi ofta men nu när vi tittar igenom och valt foton till alla ramar vi köpt och inser att det hänt massor av saker på väldigt kort tid. På 15 månader har Edith förvandlats från en lillknopp..

till en busbrud som älskar att säga hej och vinka till alla h e e e e l a tiden, dansa och göra rörelser till ”vipp på rumpan affärn” , äta själv, dricka ur glas och ej pipmugg, vara ute i naturen med mormors hundar, säga OJ! varje gång man går på ett ojämnt underlag, dricka havremjölk och köra dockvagn med endast bankdosan i. Ja en hel del och jag har inte fått med ens hälften. Det händer saker varje dag och man ser att nya spännande saker upptäcks hela tiden. Det är skithäftigt.

På måndag ska jag och E åka till Stockholm för att hälsa på min kompis A som är hemma från sitt jobb i Karibien, det ska bli superskoj och vi hoppas att vädret blir bättre då vi har tänkt att turista till det ordentligt, något som man inte gör när man är i Stockholm annars. Nu blir det nog klassiska turen i gamla stan, förbi slottet och kanske Skansen.

Har ni några förslag på vad man ska se i huvudstaden tar jag gärna emot dom?

Förutom tråkiga inköp som just allvädersstövlar, galonbyxor och vattentäta vantar så kliar det i fingrarna av shoppingsuget. Det har kommit in så mycket schyssta kläder nu.

Titta här!

Coola haremsliknande byxor från Me&I, T-shirt och cardigan från Oii.

Mössa från Geggamoja och sneakers från Junkyard retroväst från Stadium.

och de här plaggen till sommaren..

Kortärmad ”onepiece” från Oii, t-shirt från Blingo och ett snyggt färgglatt regnskydd för de regniga sommardagarna.

En bild från gårdagens alla hjärtansmys med mammorna!

Ediths första födelsedag var den bästa. Alla hennes mormor och morfar var här och såklart alla morbrors med flickvänner och favoritmoster C. Favoritpresenten var en gungsnigel och tillsammans med lammet Timmy och hopprenen så är djurparken numera komplett, anser vi mammor i alla fall. Återstår att se om morbror P tycker likadant.

Mamma M hade bakat tårtor och kakor (hela veckan) som var supergoda. Jag och Edith stod för städning och kanelbullar och försökte hålla oss så långt från tårtbageriet som det gick.

Veckan efter 1-årsdagen och kalaset bytte Edith ut krypning och några få stapplande steg till att gå fullt ut. Nu gör hon inget annat så det är med andra ord full fart här hemma.

Tomten har tydligen haft bra koll på Edith och tyckt att hon skött sig alldeles utmärkt under det här första året. Hon fick nämligen hur mycket paket som helst. Hon har dock inte förstått poängen med inslagna saker än och det där med att öppna julklapparna fick jag och M sköta. Helt plötsligt så blev vi som barn på nytt och jag har lekt minst lika mycket med Ediths saker om inte mer.

Vi bjuder på en liten bildbomb så ni får se några av de många paketen som Edith fick under dessa dagar.

Jag är fortfarande imponerad av inslagningen av hopprenen som Edith fick av morfar S och L. Är den inte schysst så säg?!

Förutom en massa roliga leksaker har E fått fina jeans, tröjor och tunikor. Böcker, dockor och Duploklossar. Förutom det fick hon lite saker till sitt rum, ska göra klart det sista där inne så ska vi fota även det. Tyvärr går det inte så fort som vi önskat men den som väntar på något gott..

Min teori är följande:

* När hon medvetet slänger saker på golvet från sin stol om och om igen och redan innan saken i fråga har slagit i golvet så vill hon att man ska plocka upp den.

* När det blir en sport om vem som hinner snabbast fram till den förbjudna saken (läs eluttag, trappa till övervåningen eller sanden i kattlådan) -  bebis eller föräldern?!

* När hon dansar till Michael Jacksons Billie Jean men inte Westlife. (Yes!)

* När hon och hennes kompis coola K kryper iväg tillsammans på öppna förskolan utan att ens kolla bakåt på sina föräldrar utan beger sig snabbt iväg för gemensamma bus. Andra barn dom stannar snällt kvar i närheten så dom kan se sina föräldrar hela tiden.

* När det inte är roligt att sitta i vagnen längre (om man inte är supertrött – då är det rätt okej!)  Det är såklart roligare att stå, klättra och hänga ut från vagnen.

* När alla skåp i köket är den bästa leksaken ever! Särskilt det förbjudna skåpet med stora tallrikar och stekgrytan alternativt skafferiet (och kokospåsen som tydligen var öppen..)

I julklapp önskar vi oss för övrigt låd och skåpspärr, grind till trappen nere och plåster.

Jag försökte att göra mitt bästa, även om den hårda ansträngningen naturligt nog plockade fram mina självklara instinkter i nödsituationer: Att fuska lite lagom så att det knappt märks, att psyka de bättre deltagarna och att babbla en massa för att få tiden att gå fortare. Hejaklacken sov halva passet och vaknade sedan och ville hem. När man tänker på det är det ganska psykande att behöva släpa runt på sin egen hejaklack med vetskapen att de endast kom dit eftersom de inte hade någon chans att fly.

Så här två dagar efter träningen hänger armarna och fladdrar likt två förvuxna likmaskar på vardera sida om bröstkorgen. Nästintill obrukbara. A fick bädda i morse eftersom överkastet helt plötsligt var för tungt. Det var ett bra träningspass med andra ord. Om ”bra” betyder att man lyckades hitta rätt på några ynka muskler att jobba med, och på så sätt få bevis på att de faktiskt FINNS, förstås. Nu klagar jag ganska mycket, kan tyckas. Det är faktiskt inte så jättehemskt ställt trots allt. Inte som den gången när jag övervägde att spola huvudet i toaletten hellre än att tvingas använda armmusklerna till att tvätta ur schampot. Eller som när jag fick knyta ett rep i dörrhandtaget för att fira ner och upp mig till och från toalettstolen för att slippa spänna lårmusklerna. Men det blir lätt så när man tränar riktigt hårt en gång om året, istället för att smådutta ett par gånger i veckan.

Det känns på något väldigt primitivt sätt lite skönt när jag råkar gå in i A, eller råkar stöta till henne lite hårt, eller putta henne lite lagom in i något kantigt. ”Aj, vad GÖR du? Varför puttas du?” Ehh… Jag hade knappt noterat det, men när jag analyserade det hela tror jag att jag på något vis vill hämnas och ge igen för att hon plågade mig i spåret i en hel timme. Det här kanske inte är så bra för vår relation egentligen. Ett par rundor till och jag kommer att kunna dra paralleller till ”Sova med fienden”.

…och hela detta inlägget har jag skrivit med tungan då armarna gör för ont för att ens lyfta en smörgås.

/M.

Vi glider ner i vattnet och Edith plaskar runt som vilken liten sprallig sälunge som helst. Att just den här sälungen inte hunnit uträtta sina naturliga behov var inget som syntes i hennes ljuvligt oskyldiga lilla ansikte. Vi får träna på några nya övningar och Edith skrattar glatt och klappar sina söta små händer. Simfröken instruerar ett nytt grepp tillsammans med sin docka Skräck-Rut som oturligt nog fått hela ansiktet nedkladdat med en bläckpenna av någon ondsint unge.

”Ett, två, tre! Nu kommer det vatten!” instruerar jag glatt som vilken stolt sälmamma som helst. ”Ett, två, tre! Dags att bajsa!” hör Edith och skrynklar ihop ansiktet i ett välbekant russinuttryck. Jag känner hur färgen i mitt ansikte rinner av mig och lämnar det lite blekgrått, precis som på en riktig säl. Jag lyfter henne och försöker springa till kanten. Ni vet känslan av att springa i mardrömmar när benen känns tunga och man egentligen inte kommer framåt. Ungefär samma känsla är det att springa i en bassäng med vatten med en sprattlande unge som småläcker bajsvatten. Jag får upp henne på kanten, men hon sätter sig naturligtvis på en gång och tyngden gör att geggan bubblar ut på alla sidor. Lycklig som få sitter Edith och applåderar och skrattar. Naturligtvis gör hon det, eftersom det är vad hon alltid gör när alla i ett rum tittar på henne med stora ögon.

Jag ser ett par bajspluttar flyta omkring i vattnet, men jag försöker att inte titta.  Jag vet nämligen att om jag skyltar med mina fasansfulla upptäckter kommer de andra föräldrarna oundvikligt att följa mina blickar. Och hur mycket skada kan egentligen ett par blåbärsstora småbajsar tillfoga andra människor? Kanske inte riktigt lika smidigt som en säl lyckas jag klättra upp på kanten. Det är faktiskt första gången jag lyckas ta mig upp utan stege. Jag lyfter upp min glada, bruna bajsunge som lyckligt nog äntligen finner att hon själv står i centrum för allas uppmärksamhet. Med raka armar bär jag iväg henne till närmaste toalett och försöker naivt intala mig själv att det bara är lite skugga som gör att det droppande vattnet ser mörkt ut i ett långt spår bakom oss.

Väl inne på toaletten lyckas jag krångla av henne blöjan, men hal som en ilsken ål på koffein slingrar hon sig. Medan jag viker ihop och slänger blöjan hinner hon sätta baken i det strukturmönstrade klinkergolvet och smeta runt den likt en nybajsad, rödrumpad babianbebis. Hade jag inte fångat henne hade hon både hunnit trycka på larmknappen och äta lite på toalettborsten de närmaste tre sekunderna. Jag sköljer oekologiskt mycket toalettpapper och städar upp det mesta jag kan av det som syns på barn, golv, golvlist, dörrhandtag och lysknapp. Att mönstret i golvet syns lite mer än tidigare på vissa ställen väljer jag att ignorera. Jag bär ut henne till duscharna och fortsätter min plågsamt långa vansinnesfärd mot pinsamhetens brant. Jag duschar av henne och fixar fram en handduk och en ny badblöja från väskan i skåpet och återvänder, ytterst motvilligt, till bassängen. Vi hinner vara med de sista två minuterna, och jag väntar skräckslaget på att någon ska skrika att deras barn råkat suga in ett bajsblåbär i näsan. Det händer inte som tur är.

Om ni är på badhuset och ser en förälder som förutom baddräkt är iklädd lösmustasch, hatt och solbrillor, så är det stor chans att det är jag som äntligen vågat mig tillbaka.

Älskade skitunge

]]> https://regnbagsknytt.wordpress.com/2011/10/24/skitungen-i-bassangen/feed/ 5 regnbagsknytt IMG_5966 https://regnbagsknytt.wordpress.com/2011/10/23/foraldrafritt-med-mormor/ https://regnbagsknytt.wordpress.com/2011/10/23/foraldrafritt-med-mormor/#comments Sun, 23 Oct 2011 22:25:58 +0000 regnbagsknytt http://regnbagsknytt.wordpress.com/?p=651 ]]> I helgen har vi varit i Stockholm två nätter för teaterbesök och trevligt sällskap. En helg tillsammans då vi inte bara varit mammor utan mest A och M. Tid för varandra och att bara vara. Vandrat på Söder och fönstershoppat i coola (och dyra) vintagebutiker. Fikade på ett mysigt gay-fik och skrattade mycket tillsammans med vänner.

Edith har varit hemma med mormor M, morfar B och alla hundar. Hon har säkerligen visat mormor alla hyss hon kan och morfar B har lärt henne hejaramsor med tillhörande rörelser. Det kändes jättekonstigt och gruvsamt att åka ifrån henne då vi inte varit borta från henne båda två samtidigt någon natt. Men det gick över förväntan och vi har de här två nätterna sovit gott (och länge). Värre har det varit för mormor då E blev förkyld sista natten och inte var så sugen på att  sova några längre stunder… men trots det så känns det jätteskönt att allt gått bra för mormor och morfar. Vi har såklart längtat ihjäl oss efter henne flera gånger om men det är skönt att vara A och M tillsammans.