Regnbågsknytt – I väntan på ett bebisfrö

Inga bebisar i sikte… Vi har nu gjort fem inseminationer i Danmark utan något resultat, så nu går vi och väntar på att komma fram i IVF-kön till Umeå. I december var vi på ett förberedande kuratorsamtal inför donationen (som man måste genomgå innan insemination eller IVF med donerad sperma i Sverige).

Det var ett trevligt samtal med en trevlig kurator, även om många av frågorna kändes som att de kom direkt ur ett formulär som riktade sig till heteropar. Konstaterandet att barnet inte skulle bli biologiskt besläktad med oss båda, kändes till exempel inte som någon nyhet, och ingenting som vi inte redan funderat kring. Det är nog skillnad om man är man och kvinna där båda tagit för givet att barnet blir gemensamt biologiskt, och där man upptäcker att allt inte står rätt till.

Vi fick hem ett dokument efteråt där kuratorn skrivit ihop en analys av hur vi skulle bli som föräldrar och hur vi ser oss själva i föräldrarollen. Det var ganska intressant att betrakta sig själv utifrån en kurators psykoanalytiska ögon och öron. Vi uppmanades att läsa igenom texten och fick komma med synpunkter om det var något vi ville ändra eller tillägga. (Känns oroväckande om vanliga psykologer också låter sina patienter vara med och bestämma diagnos, men i just detta fallet kändes det helt okej.)

Vi var mycket nöjda med analysen och hakade bara upp oss på en mening. ”M och A har noga tänkt igenom den biologiska aspekten och A är beredd att acceptera barnet som sitt eget.” Vi la till en fortsättning bara för att tydliggöra vårt ställningstagande: ”M och A har noga tänkt igenom den biologiska aspekten och A är beredd att acceptera barnet som sitt eget, turligt nog är även M beredd att acceptera barnet som sitt eget.”

Vi fick tillbaka ett dokument där det stod: ”M och A har noga tänkt igenom den biologiska aspekten och båda ser sig själva som jämställda föräldrar.” Så vi tror att budskapet gick fram.