Undersökningar innan insemination
Innan man inseminerar finns ett flertal tester som ska göras. Klinikerna kräver ibland inte alla tester, men för att vara på den säkra sidan är det bra att ha testat sig mot detta:
HIV
Klamydia
Gonorré
Syfilis
Röda hund
Hepatit B och C
Om man har möjlighet rekommenderas man även att undersöka äggledarna med hjälp av kontraströntgen, HSG. Det gör man för att undersöka passagen i äggledarna. Om det finns komplikationer i passagen är det onödigt att lägga dyra pengar på inseminationer som ändå inte ger någon effekt.
Det finns dock inga garantier för att alla sjukhus genomför undersökningar inför en insemination. Kanske ännu mindre om man är öppen med att man ska åka utomlands för inseminationen. Det gäller alltså att hitta en gynekolog/barnmorska som är villig att hjälpa till. I Stockholm finns kliniker som är specialiserade inom detta och som har stor erfarenhet av lesbiska. Här uppe i norr är det inte lika självklart. Därför mailade jag till landstinget Västernorrland och frågade följande:
”Jag undrar var man vänder sig om man vill göra förberedande undersökningar inför insemination i utlandet. Olika landsting har olika bestämmelser för detta och jag undrar hur det ser ut här. Tester som ska göras innan är t.ex. HIV, klamydia, röda hund etc. Helst ska man också ha gjort en äggledarspolning. Får man hjälp med detta i vårt landsting även om man är homosexuell och öppen med att man ska insemineras utomlands? Vart vänder man sig? Vad kostar det?”
Svaret blev:
”Vårt landsting har rutiner för lesbiska par som innebär att man utreds på hemmaklinik inför insemination. Du bör ta upp med din familjeläkare om remiss till specialist på kvinnokliniken på sjukhuset. Du betalar vanlig patientavgift vid besöken.
Mvh B.E
Ledningsstaben hälso- och sjukvård”
Hoppas att det är lika självklart och tydligt den dagen vi väl står där…
Gayvänlig ”mitt första år-bok”
Att hitta en gayvänlig ”fylla-i-bok” för bebisens första år är inte det lättaste. Visst, nu har vi bara kommit till planeringsstadiet av barnskaffandet, men ändå. Lite research skadar ju inte direkt. Tanken var faktiskt också att köpa en icke hetero-fixerad bebisbok till en av våra bästa vänner som väntar barn. Dock är hon inte gay, men ändå mån om att bebisen inte ska ha blått och rosa och allt annat typiskt bebissött.
Jag har idag varit på tre olika ställen i vår stadskärna i Norrland, och resultatet var detsamma på samtliga ställen: Ingen av böckerna som jag hittade hade ”föräldrar” i sina texter utan endast mamma och pappa. Det verkar vara den enda familjekonstellationen som bokmakarna och återförsäljarna känner till.
Vi har i alla fall hittat en bok som sticker ut från den babyblå och rosa puttenutt-världen och som inte har de klassiska sidorna med mamma och pappa-historiken, det var i boktältet på Pride.
Den hittar du här.
Frågan är när den kommer ut till återförsäljarna. Förhoppningsvis lagom till när våran bebis är på väg, men man vet aldrig. Någon som har några bra förslag på andra bebisböcker med fylla-i-funktion?
Gaia Graviditetsklinik
Gaia är ett billigare alternativ till Storkkliniken i Danmark, som vi blivit tipsade om. Därför tänkte vi göra en liknande uträkning kring hur mycket det skulle kosta att inseminera där jämfört med hos Storkkliniken. Vi har räknat på öppen donatorsäd eftersom det är vad vi vill använda.
Öppen donatorsäd exklusive insemination kostar 1500 Dk = ca 2000 Kr, plus inseminationen kostar 2000 Dk = ca 2600 Kr. Alltså ca 4000 Kr per insemination.
Att spara åtta portioner öppen donatorsäd kostar alltså 1500 Dk x 8 = 12.000 Dk = ca 15.500 Kr
Om vi räknar med att göra fyra inseminationer och sedan spara åtta portioner för framtida syskon kostar det alltså ca 31.500 Kr. Depåavgift per år för att spara sperma kostar enligt Gaias mail till oss 1000 kr.
31.500 kr är bra mycket billigare än Storkkliniks 54.000 kr.
Gaias hemsida
Anonym eller öppen donator?
I Sverige är alla spermadonatorer öppna. Det betyder att barnet, när det fyller arton, har rätt att ta reda på vem han är. Alternativet för oss är att använda anonym sperma från Danmark. Fram till nyligen var anonym sperma det enda som fick användas i Danmark. Idag kan man däremot välja. Anonym sperma är billigare och då har barnet aldrig någon möjlighet att ta reda på vem som är donator. Många kan tycka att det känns mest rätt eftersom det inte finns någon risk att barnet skapar en önskan om att blanda in någon annan person i föräldrarollen.
Vi har valt att använda öppen spermadonation, när det väl ska bära av. Vi tycker att det känns mest schysst mot barnet. Vi har själva inget behov av att veta vem donatorn är, men om det i framtiden blir viktigt för barnet får han eller hon själv avgöra vad som känns bäst. Vi överlåter alltså beslutet till barnet.
På Storkkliniken i Danmark kostar det 3950 Dk = Ca 6000 Kr varje gång man inseminerar med anonym spermadonation. (Säd inklusive insemination). Varje gång man inseminerar med öppen spermadonation kostar det 5800 Dk = Ca 7500 Kr. (Säd inklusive insemination.)
När man äntligen blivit gravid (i genomsnitt räknar man med att det tar ca fyra inseminationer) kan man köpa fler portioner av samma sperma och spara för framtiden. Varje portion anonym säd kostar 1600 DK per portion = Ca 2070 Kr. Man rekommenderas att köpa åtta portioner för att man ska vara ”säker” på att det ska bli en graviditet. Öppen donatorsäd kostar 2300 per portion = Ca 3000 Kr.
Man betalar en depåavgift på 1500 Dk = Ca 2000 Kr per år man sparar säden, oberoende av om det är anonym eller öppen. När man vill använda sin sparade sperma betalar man för varje insemination, men ej för sperman eftersom den redan är betald.
Om man till exempel gör fyra inseminationer och sedan sparar åtta portioner kostar det alltså för anonym donatorsäd ca 40.560 Kr, och öppen donatorsäd ca 54.000 Kr. Det skiljer alltså en hel del. Sedan tillkommer alltså depåavgiften varje år man sparar sperman, och nästa gång man vill starta bebisverkstad så betalar man för inseminationerna. Då blir det ju lite billigare i och med att man redan köpt spermaportionerna. Skulle man bli gravid på första försöket och allt går bra får man sälja tillbaka sina portioner för 80% av priset om de kan användas till någon annan. Om man inte vill spara dem för ett tredje barn vill säga.
Vill bli ung mamma
Båda vi två har alltid velat ha barn tidigt. Vi har längtat på varsitt håll sedan vi bara var femton-sexton år, men den senaste tiden har längtan känts mer realistisk. Ett par kompisar har redan fått barn, några ska ha, och flera planerar. Jag tror egentligen inte att folk runt omkring oss skulle bli särskilt förvånade om de visste att vi börjat planera. Själva förvåningen skulle väl i så fall mest ligga i att vi på varsitt håll är den enda i släkten som är homo, och det vore lustigt om vi samtidigt blev de första att få barn bland den yngre generationen. Varken jag eller flickvännen har ännu några kusinbarn, syskonbarn, eller några andra barn i släkten överhuvudtaget.
Släktens första tanke när man berättar att man är gay är annars ofta ”kommer hon/han någonsin att kunna skaffa barn?” Därför vore det lite roligt att vara först ut på bebisfronten. Min mamma sa följande senast jag och flickvännen var hemma: ”Åh, jag sörjer faktiskt lite att vi inte har några småbarn i släkten.” Just så sa hon. För mig lät det som ”Åh vad roligt det vore med barnbarn.” Som snabbt kan översättas till ”Jag som stolt mor till homosexuell dotter ger härmed min fulla välsignelse och önskan om att Ni skall göra mig till stolt regnbågsmormor.” Okej, det var väl inte riktigt så hon sa, men det känns ändå som att hon skulle vara helt okej med att bli mormor åt en liten knodd, inseminerad som hemmagjord.
Pappa älskar barn och skulle bli en toppenmorfar, det är det inget tvivel om. Hans farhågor skulle istället vara att min framtida, storslagna karriär inte ska hinnas med om jag blir för upptagen med blöjbyten och barnvagnsrallyn. Karriär först, barn sen – det är pappas melodi. Inte för att han följde sina egna råd direkt, men det gick bra för honom ändå.
Min farmor vara bara arton när hon fick sitt första barn. Nitton när hon fick min pappa. Min mamma och pappa var inte heller så gamla när de fick mig. Därför vet jag hur stort utbyte man har av underbara far- och mor-föräldrar som leker och busar med en när man är liten, och som finns kvar och stöttar, intresserar sig och bryr sig om en också när man växt upp. Jag vill att mina barn ska ha samma möjlighet till det som jag. Dessutom tror jag att min farmor skulle bli en ypperlig regnbågs-morfarsmor och farfar en ypperlig regnbågs-morfarsfar.
Om allt skulle gå enligt planera skulle vi vara mammor när vi är tjugofem. Gammalt förr, ungt idag – men alldeles lagom tycker vi.
Vem ska föda vårt barn?
Vi är två tjejer som är väldigt tjejiga och trygga i vår kvinnoroll. När folk på ett ganska klumpigt sätt frågar ”men hallå vem är det som är killen i ert förhållande?” tittar vi bara oförstående på dem som om de borde förstå att i vårt lesbiska förhållande är det just precis det som är grejen – vi är två TJEJER, därav avsaknaden av killar.
”Jamen alltså, det brukar ju alltid vara en som är den grabbiga…” fortsätter de men känner sig en aning mindre säkra på sin sak. Men har man träffat oss så inser man ganska snabbt att det är två tjejer det handlar om. Det här med kvinnligt och manligt är så svårt. Vi tycker ju själva att vi både har kvinnliga och manliga egenskaper – och framförallt mänskliga egenskaper. Vem har bestämt vad som är kvinnligt och manligt?
MEN. Det hade ju säkert haft sina fördelar om inte båda två av oss så självklart sett oss som kvinnliga kvinnor. Till exempel hade det nog varit lättare att komma överens om vem som ska föda första barnet. Båda av oss har i hela sitt liv sett oss som den självklara mamman till våra barn. Ingen av oss vill egentligen hamna i någon konstig pappasubstitutsvariant av mammarollen.
”Men ni kan ju föda varsitt barn” säger folk då. Ja det kan vi ju. Inte genom den svenska sjukvården, men i så fall genom en dansk klinik. Det är det vi vill, men beslutet om vem som ska föda det första barnet måste ändå fattas. Det kanske tar ett par, tre år innan den andra av oss föder ett barn, vilket betyder att under den perioden kommer vi att vara en biologisk mamma och en mamma. Vi kommer ju självklart att vara lika mycket mamma båda två. Det är ju det här vi vill. Men det kommer ändå innebära många känslor, och det är omöjligt att på förhand veta hur det kommer att vara. Vi är båda två rädda att vi ska känna oss utanför som icke-biomamma. Eller att folk runtomkring oss inte ska se oss som likvärdiga mammor utan som en riktig mamma och en substitutpappa.
Vi pratar mycket om olika känslor och vi tror att det kommer att gå bra. Det känns bra att vi pratar om det så att vi är en aning förberedda. Vi har köpt boken ”Confessions of the other mother” som handlar om lesbiska mammor där de beskriver just de här känslorna. Vi har inte läst den ännu, men vi ska.
Många flator vi pratat med som skaffat barn menar att ”det föll sig naturligt” vem som skulle föda barnet. Fascinerande Så är det inte för oss.
Välja utseende på sitt barn
Det känns väldigt underligt att jag och min flickvän inför en insemination måste sätta oss ner och tänka efter hur vi önskar att vår bebis ska se ut. Hade vi kunnat skaffa barn med varandra så hade det ju inte varit så mycket att fundera över, men nu är det ju inte så.
Det man kan välja är om donatorn ska ha skandinaviskt eller etniskt utseende, ögonfärg, hårfärg och längd. Det mest naturliga vore väl att matcha utseendet med våra utseenden för att barnet ska bli så likt oss som möjligt. Men det finns ju inga garantier för det ändå. Vi har blå ögon och skandinaviskt utseende båda två, så det lutar väl åt det. Men tänk vilken söt unge det skulle bli med mörk hy och stora bruna ögon! Då skulle barnet i och för sig se adopterat ut, men vad gör det?
På inseminationsklinikerna brukar de försöka matcha utseendet mot den kvinna som inte ska föda, för att barnet i så stor mån som möjligt ska kunna likna båda mammorna. Men det måste ju vara omöjligt ändå. Bara för att en donator har blå ögon och ljust hår behöver han ju inte alls vara lik någon av oss två.
Det känns konstigt att välja. Utseendet kommer ju ändå inte att spela så stor roll när man väl har fått sitt lilla barn.
Två mormor och tre morfar
Det är tur att barn har lätt för att anpassa sig och finna en bekväm balans i vardagen. För en utomstående skulle det ju annars kunna verka väldigt förvirrande för ett litet barn att ha två mormor och tre morfar, och ingen farmor eller farfar.
De två framtida mormödrarna har dessutom samma förnamn. Så det blir två mormor M. De tre framtida morfädrarna heter som tur är olika saker så de är lättare att skilja åt. Tre morfäder blir det eftersom jag har en pappa, och min tjej har en biologisk pappa och en ”låtsaspappa”.
Förhoppningsvis kommer barnet själv hitta på lösningar för att hålla i sär alla morföräldrarna. Barn brukar ju vara finurliga på det sättet. Egentligen är det viktiga inte hur många morfäder man har eller vad ens mormödrar heter utan att de finns där – och älskar sitt barnbarn oavsett titel.
Insemination i Danmark
För de som inte har tid eller lust att vänta i kö i ett par år i Sverige för att insemineras, finns det alternativ utomlands.
Danmark är flat-inseminationernas Mekka. Genom ett kryphål i lagen får barnmorskor inseminera lesbiska och ensamstående kvinnor. De erbjuder sperma både från anonyma och öppna donatorer. Använder man anonym donator kan barnet aldrig ta reda på vem som donerat sperman. (I Sverige måste alla donatorer vara öppna för att få donera, men alltså inte i Danmark.) I Danmark finns det speciella kliniker som är specialiserade för att inseminera lesbiska och ensamstående kvinnor.
Fördelen med att inseminera i Danmark är att det i princip inte är någon kö. Klinikerna är privatägda och man betalar för varje insemination. Det blir dyrare än att använda sig av den svenska sjukvården, men det går snabbare. Möjligheten finns också att lägga undan nedfryst sperma och spara i flera år för att kunna skaffa biologiska syskon. I Danmark kan den andra kvinnan vara gravid nästa gång man vill skaffa barn. Man gör som man vill med sperman man köpt.
Nackdelen är att när man insemineras i Danmark blir båda mammorna inte automatiskt juridiska vårdnadshavare. När barnet är fött får den icke-biologiska mamman ansöka om adoption. Det kan göras efter att faderskapsutredningen lagts ner och en utredning av Socialnämnden är utförd. Adoptionen, i detta fall en närståendeadoption, kan bara genomföras om mammorna är registrerade partners. (Alltså gifta på heterospråk.)
Närståendeadoptionsprocessen verkar kunna gå till på olika sätt i olika kommuner. I vissa fall har proceduren tagit flera år, och i andra fall har den tagit ett par månader. Det är Tingsrätten som tillsammans med Socialnämnden utreder och beslutar om adoptionen är det bästa för barnet. Genom att man tar med sig papper från inseminationskliniken i Danmark kan man visa att det inte finns någon pappa, utan en donator. I de flesta fall verkar faderskapsutredningen läggas ned då och man kan ansöka om adoption. Adoptionen går förhoppningsvis igenom när mammorna berättar om sin situation – att de planerat barnet båda två och tillsammans vill ge barnet en trygg uppväxt. Socialnämnden utreder om adoptionen är lämplig och Tingsrätten beslutar.
Det krångliga är att lagen kan vara lite luddig och kan tolkas på olika sätt. Det gör att en del socialarbetare och jurister inte vet hur de ska hantera sådana här frågeställningar. Många regnbågsfamiljer kan därför tycka att de möts av okunskap och ibland onödiga frågor och tvivel.
”Många lesbiska par väljer bort möjligheten att skaffa barn via insemination i Sverige, trots att det 2005 blev tillåtet för lesbiska par att få assisterad befruktning här. Men paren fortsätter att åka utomlands, bland annat till Danmark.” Det skriver Sveriges Radio i en artikel från juni 2008.
Insemination i Sverige
För oss finns egentligen bara två alternativ för att skaffa barn. Insemination genom den svenska eller utländska sjukvården. Här kommer lite information och några plus och minus om att insemineras genom den svenska sjukvården:
Vill man ha juridiken på sin sida kan Landstinget hjälpa till. Lesbiska par får insemineras på svenska sjukhus nuförtiden, men kötiden är lång.
Fördelen är att båda kvinnorna automatiskt blir skrivna som barnets föräldrar, med samma rättigheter och skyldigheter. I Sverige är alla donatorer öppna. Det innebär att barnet har rätt att ta reda på vem donatorn är. Informationen sparas och blir tillgänglig för barnet när hon eller han fyller arton år.
Nackdelen kan vara att det inte är säkert att man får hjälp att skaffa syskon. Landstinget erbjuder i första hand sin hjälp till barnlösa par. Vissa landsting erbjuder syskonförsök, men då måste samma kvinna bli gravid igen. Den andra kvinnan får då ingen möjlighet att föda ett barn, om hon skulle vilja det.
Priserna skiljer mycket mellan olika landsting. På vissa ställen är det gratis, då man enbart betalar vanlig sjukvårdstaxa. På andra ställen är det dyrare och man betalar för varje försök. En del landsting har ett visst antal gratisförsök, men man får betala en eventuell provrörsbefruktning själv, om vanlig insemination inte fungerar.
I vårt fall skulle vi få hjälp i Umeå eftersom vi hör till den regionen. I Umeå gäller att varje inseminationsförsök kostar 8000 kr. Man får tre till fyra försök på sig och om man inte blivit gravid genom dessa får man göra en (1) gratis provrörsbefruktning. Lite mer info finns på hemsidan.
”Micha, fyra månader, har två mammor. Men ingen pappa.” Läs den här artikeln om ett lesbisk par som inseminerats i Sverige.
Regnbågsknytt - I väntan på ett bebisfrö 